Valet 2010
2010-09-21 @ 02:31:29
Först och främst vill jag påpeka att jag inte är så insatt i valet utan jag baserar detta inlägg på saker jag har hört och läst från säkra källor. Jag tänker inte avslöja vad jag röstade på då jag finner det som en personlig information jag inte vill dela med mig av.
Man kan minst sagt säga att Sverige åkte på ett törn nu när SD har kommit in i riksdagen. Men det är det svenska folkets egna röster som har gjort detta och då får vi befinna oss i det tycker jag. Jag tycker också att alliansen beter sig på dagisnivå så som dom fryser ut SD. Jag tycker att aftonbladet har gjort fel i att skriva om främlingsfientlighet, för vad jag trodde så är aftonbladet neutralt och tar inte någons sida. Det är en tidning.
Jag tycker att alla facebook statusar är skrattretande. Exempel: "Har du röstat på SD så tar jag bort dig som vän". Vänskap och politik har ingenting med varandra att göra. För att man röstat på SD så betyder det inte att man är en rasist eller nazist. Man kan inte säga att SD är främlingsfientliga utan att klanka ner på alliansen då dom beter sig aningen främlingsfientliga mot SD i riksdagen, likväl som alla andra.
Folk sitter och säger att nu måste invandrarna beväpna sig på gatorna, och varför bör dom göra det? Vad gör det för nytta? Är det så klokt att gå runt med vapen på sig och göra hela situationen värre än vad den redan är?
Jag tycker inte att SD gör rätt i att utvisa invandrare i Sverige, och dom gör verkligen inte rätt med att berätta vad som är svenskt och vad som inte är det. Du kan få vara muslim/jude/whatever och ha din tro och bo här i Sverige, och vara just det, SVENSK.
För mig är Sverige ett öppet och fritt land, där man får yttra sig själv och sin tro på sitt sätt och ändå vara svensk. Däremot tycker jag att man kan sätta en stopskylt på gränsen till Sverige, och sluta släppa in fler invandrare och lova dom ett bättre liv i det gröna under solen, för det finns knappt något liv för oss som redan bor här. Jag vill se att Sverige tar hand om de invandrare vi redan har och se till att dom får ett jobb, en bostad och en säker framtid innan vi kan se över att öppna gränserna igen.
Allt som allt så tror jag detta kommer bli ett sorts wake up call för Sveriges befolkning. Allt kan hända i ett val med medborgare som är missnöjda med sin levnadssituation. Jag hoppas bara att alliansen slutar bete sig och hanterar detta på ett moget och proffessionellt sätt, och faktiskt släpper in SD på riktigt för ett samarbete, istället för att stänga ut dom som kackerlackor.
Och att kalla dom för främlingsfientliga är nog bara deras sätt att inte alls prata om invandrarsituationen vi har, utan bara kolla åt andra hållet.
Man kan minst sagt säga att Sverige åkte på ett törn nu när SD har kommit in i riksdagen. Men det är det svenska folkets egna röster som har gjort detta och då får vi befinna oss i det tycker jag. Jag tycker också att alliansen beter sig på dagisnivå så som dom fryser ut SD. Jag tycker att aftonbladet har gjort fel i att skriva om främlingsfientlighet, för vad jag trodde så är aftonbladet neutralt och tar inte någons sida. Det är en tidning.
Jag tycker att alla facebook statusar är skrattretande. Exempel: "Har du röstat på SD så tar jag bort dig som vän". Vänskap och politik har ingenting med varandra att göra. För att man röstat på SD så betyder det inte att man är en rasist eller nazist. Man kan inte säga att SD är främlingsfientliga utan att klanka ner på alliansen då dom beter sig aningen främlingsfientliga mot SD i riksdagen, likväl som alla andra.
Folk sitter och säger att nu måste invandrarna beväpna sig på gatorna, och varför bör dom göra det? Vad gör det för nytta? Är det så klokt att gå runt med vapen på sig och göra hela situationen värre än vad den redan är?
Jag tycker inte att SD gör rätt i att utvisa invandrare i Sverige, och dom gör verkligen inte rätt med att berätta vad som är svenskt och vad som inte är det. Du kan få vara muslim/jude/whatever och ha din tro och bo här i Sverige, och vara just det, SVENSK.
För mig är Sverige ett öppet och fritt land, där man får yttra sig själv och sin tro på sitt sätt och ändå vara svensk. Däremot tycker jag att man kan sätta en stopskylt på gränsen till Sverige, och sluta släppa in fler invandrare och lova dom ett bättre liv i det gröna under solen, för det finns knappt något liv för oss som redan bor här. Jag vill se att Sverige tar hand om de invandrare vi redan har och se till att dom får ett jobb, en bostad och en säker framtid innan vi kan se över att öppna gränserna igen.
Allt som allt så tror jag detta kommer bli ett sorts wake up call för Sveriges befolkning. Allt kan hända i ett val med medborgare som är missnöjda med sin levnadssituation. Jag hoppas bara att alliansen slutar bete sig och hanterar detta på ett moget och proffessionellt sätt, och faktiskt släpper in SD på riktigt för ett samarbete, istället för att stänga ut dom som kackerlackor.
Och att kalla dom för främlingsfientliga är nog bara deras sätt att inte alls prata om invandrarsituationen vi har, utan bara kolla åt andra hållet.
89749862
2010-06-01 @ 00:31:20
Jag såg nyss ett avsnitt av How I Met Your Mother, och det handlade om allt bagage man har med sig i hela livet. Till exempel att man har blivit lämnad vid altaret eller att man har en konstig relation till sin bror.
Mitt bagage.. Eller det är inte direkt ett bagage, utan det är mer en dålig grej som ofta skadar mig själv. Iallafall, jag vill alltid veta anledningar till varför saker är som de är. Varför folk säger och beter sig som dom gör bland annat.
Nu tänker jag ta en liten tripp tillbaka i tiden, och försöka rätta till saker för mig själv. Ni kan sluta läsa om ni vill eller låta ögonen skanna skiten ur det här. Det jag skriver nedan är det jag behöver skriva för att kunna stänga ner mitt huvud för kvällen. (och jag bara älskar punklistor! så otroligt stilrent!)
Exempel: Jag dricker ofta för att glömma. Därför är jag på fester och ute på kroglivet så ofta. Jag dricker för att få mod till att göra det jag normalt inte vågar. Men! Jag dricker inte för att kunna ha skamlöst sex och one night stands, det är jag klar med sen länge, just to be clear.
Wall of text, jag vet. Oh, juste. Bara för att väcka eran nyfikenhet, jag tog bort en punkt och satte den på min privata blogg. Take that motherfuckers.
*Apelsiner är kodord för you know what.
Mitt bagage.. Eller det är inte direkt ett bagage, utan det är mer en dålig grej som ofta skadar mig själv. Iallafall, jag vill alltid veta anledningar till varför saker är som de är. Varför folk säger och beter sig som dom gör bland annat.
Nu tänker jag ta en liten tripp tillbaka i tiden, och försöka rätta till saker för mig själv. Ni kan sluta läsa om ni vill eller låta ögonen skanna skiten ur det här. Det jag skriver nedan är det jag behöver skriva för att kunna stänga ner mitt huvud för kvällen. (och jag bara älskar punklistor! så otroligt stilrent!)
- Varför var Alex otrogen mot mig multipla gånger, när han hade mig och sa att han älskade mig och att jag var kvinnan i hans liv?
- Jag tror inte att han var missnöjdmed mig eller vårat förhållande, för vi hade det bra om man bortser från små saker. Men jag vet att det var en vana han hade innan vi träffades, att ha randomsex med allt och alla för att.. Förmodligen fylla ett tomrum han hade inom sig. Egentligen har jag ingen aning om varför han gjorde som han gjorde, men jag klarade mig för jag är Rebecca fucking Edlund, och ingen behandlar mig sådär utan att komma undan med det. Så jag gjorde slut. Och han tog det väldigt lätt.
- Varför tog pappa apelsiner* när han visste hur hårt det tärde på oss?
- Jag tror att han visste totalt och klart vad han gjorde mot oss, men jag tror inte han visste varför vi reagerade så som vi gjorde. Och eftersom vi vart så besvikna, arga, ledsna osv, så tog han mer apelsiner för att försöka glömma det. Sen att farmor dog, sen gammelmormor, och de dåliga umgängena spelade en stor roll i hans liv, det gjorde allting enklare om han hade sina apelsiner i sin kropp, för då slapp han möta verkligheten. Jag är bara glad att det är över nu och att allting är precis som det borde varit från första början.
- Varför försökte jag fylla mitt tomrum med killars bekräftelse (och snoppar), när jag innerst inne visste att det aldrig skulle funka?
- För jag var feg och dum i huvudet. Jag vägrade inse att det var inte kärlek från killarna som fattades i mitt liv, utan det var kärleken till mig själv som fattades. Det var förmodligen därför som jag betedde mig så som jag gjorde när min första kärlek dumpade mig. Visst gråter man när ens första kärlek dumpar en, men efter jag gråtit färdigt över min tappade kärlek så började jag gråta för att den enda personen som älskat mig är borta, och nu älskar ingen mig, inte ens jag själv. Och det var det jag var tvungen att inse, jag var tvungen att lära mig älska mig själv och acceptera mig för den jag är. Det har jag idag. Jag är attraktiv, har en underbar personlighet och massor av ambitioner, så det finns ingen anledning alls till att ingen skulle kunna älska mig igen.
- -borttaget-
Exempel: Jag dricker ofta för att glömma. Därför är jag på fester och ute på kroglivet så ofta. Jag dricker för att få mod till att göra det jag normalt inte vågar. Men! Jag dricker inte för att kunna ha skamlöst sex och one night stands, det är jag klar med sen länge, just to be clear.
Wall of text, jag vet. Oh, juste. Bara för att väcka eran nyfikenhet, jag tog bort en punkt och satte den på min privata blogg. Take that motherfuckers.
*Apelsiner är kodord för you know what.
123, här är jag.
2010-05-03 @ 14:52:15
Okej, jag vet att min blogg är lite ur balans, men det är jag också. Ganska rejält. But don't fear, jag sitter inte och tycker synd om mig för att jag är ostabil, utan jag försöker reparera mig och mitt inre, vilket kommer ta sin tid.
Idag är en dålig dag där jag behöver vara själv, helt själv, inga konversationer eller dylikt. Jag behöver bara få vara i mina tankar. För inatt drömde jag om farmor, att jag hade panik för jag var tvungen att berätta allt för henne innan hon försvann igen. Men känslan av att få krama henne och prata med henne var obeskrivlig. Det är allt jag önskar, att få prata med henne en sista gång bara. Att kolla min mail och se ett underbart mail från henne. Att få höra hennes skratt och tankar och hennes episka historier om släkten från hennes sida. Ingen var henne lik och jag ägnar alltid en tanke om dagen åt henne. Varje gång jag har på mig hennes klocka så känner jag hennes omtanke, värme, kärlek och framförallt hennes förståelse.
När farfar frågade mig om jag ville ha klockan, för att farmor hade velat det, så visste jag inte ens vad jag skulle säga och jag vet fortfarande inte det. Jag önskar att jag hade mer tid med henne och att jag inte var och är så instängd att någon måste dö för att jag ska förstå att jag måste släppa folk in.
Men det är svårt att släppa folk in. När jag väl har släppt in en så vill fler komma in och se & höra. Jag är så fruktansvärt rädd att folk inte ska acceptera den jag är inuti, för de flesta har ändå bara skrapat på ytan. Jag tror inte folk vet hur mörkt det är inuti mig.
De senaste två helgerna när jag har druckit på fester och events så har jag tillåtit mig själv att släppa ut en del känslor jag har, fast jag är livrädd att jag ska bryta ihop. Men jag har släppt ut bit för bit, och ibland är det inte en fin syn. Som förra helgen då jag totalt avsnoppade Emeliè, men hon stod bara i skottlinjen och jag menade ingenting mot henne. Nu i fredags så släppte jag ut en del mot Joel, med att ignorera och ge han onda blickar och tankar, men han stod bara i skottlinjen.
Jag vet inte varför jag bara skjuter mot dom två, men förmodligen så är det för att dom är mina närmaste vänner och för att jag på ett undermedvetet sätt vill se om dom fortfarande finns kvar dagen efter att dom har sett mitt dåliga beteende. Grejen är bara att dom har bara sett en otroligt liten del av det som finns i mig.
Nu de senaste dagarna har jag även skjutit mot mamma och pappa, för dom tänker avliva våran katt Tussan. Den katten har vart en sån otrolig tröst för mig när jag haft svårt att hantera mina känslor, för det är som att hon känner på sig när jag mår dåligt. Det är då hon kommer och gosar, jamar och är allmänt söt.
En sak jag vill påpeka också är att jag ska ta det vitt en tid nu. Jag måste lära mig att släppa ut känslor i nyktert tillstånd istället för när jag är onykter, för jag vill kunna kontrollera det ordentligt. Men jag ber om ursäkt i förväg om just du står i skottlinjen. Annars är det bara att flytta på dig så blir nog allt bra.
Idag är en dålig dag där jag behöver vara själv, helt själv, inga konversationer eller dylikt. Jag behöver bara få vara i mina tankar. För inatt drömde jag om farmor, att jag hade panik för jag var tvungen att berätta allt för henne innan hon försvann igen. Men känslan av att få krama henne och prata med henne var obeskrivlig. Det är allt jag önskar, att få prata med henne en sista gång bara. Att kolla min mail och se ett underbart mail från henne. Att få höra hennes skratt och tankar och hennes episka historier om släkten från hennes sida. Ingen var henne lik och jag ägnar alltid en tanke om dagen åt henne. Varje gång jag har på mig hennes klocka så känner jag hennes omtanke, värme, kärlek och framförallt hennes förståelse.
När farfar frågade mig om jag ville ha klockan, för att farmor hade velat det, så visste jag inte ens vad jag skulle säga och jag vet fortfarande inte det. Jag önskar att jag hade mer tid med henne och att jag inte var och är så instängd att någon måste dö för att jag ska förstå att jag måste släppa folk in.
Men det är svårt att släppa folk in. När jag väl har släppt in en så vill fler komma in och se & höra. Jag är så fruktansvärt rädd att folk inte ska acceptera den jag är inuti, för de flesta har ändå bara skrapat på ytan. Jag tror inte folk vet hur mörkt det är inuti mig.
De senaste två helgerna när jag har druckit på fester och events så har jag tillåtit mig själv att släppa ut en del känslor jag har, fast jag är livrädd att jag ska bryta ihop. Men jag har släppt ut bit för bit, och ibland är det inte en fin syn. Som förra helgen då jag totalt avsnoppade Emeliè, men hon stod bara i skottlinjen och jag menade ingenting mot henne. Nu i fredags så släppte jag ut en del mot Joel, med att ignorera och ge han onda blickar och tankar, men han stod bara i skottlinjen.
Jag vet inte varför jag bara skjuter mot dom två, men förmodligen så är det för att dom är mina närmaste vänner och för att jag på ett undermedvetet sätt vill se om dom fortfarande finns kvar dagen efter att dom har sett mitt dåliga beteende. Grejen är bara att dom har bara sett en otroligt liten del av det som finns i mig.
Nu de senaste dagarna har jag även skjutit mot mamma och pappa, för dom tänker avliva våran katt Tussan. Den katten har vart en sån otrolig tröst för mig när jag haft svårt att hantera mina känslor, för det är som att hon känner på sig när jag mår dåligt. Det är då hon kommer och gosar, jamar och är allmänt söt.
En sak jag vill påpeka också är att jag ska ta det vitt en tid nu. Jag måste lära mig att släppa ut känslor i nyktert tillstånd istället för när jag är onykter, för jag vill kunna kontrollera det ordentligt. Men jag ber om ursäkt i förväg om just du står i skottlinjen. Annars är det bara att flytta på dig så blir nog allt bra.
lost for words
2010-02-19 @ 23:15:10
Om du har en kille som är kär i dig men du inte är kär i honom så vet jag nog hur du kan bli av med killen och förmodligen aldrig höra av honom igen. OBS, läs inte om ni har ett hjärta eller ett samvete.
- Du får killen att tro att hans känslor är besvarade, du beter dig gulligt och flörtigt och kanske till och med erkänner din kärlek för honom för att hålla honom nöjd och tro att allt är på riktigt.
- När det har gått ungefär en vecka eller två och du har honom runt ditt lillfinger och han tror på varenda ord du säger så börjar du släppa in honom i ditt liv om komplicerade saker (alla har dom så det är bara att plocka fram dom) så att han kanske blir lite avskrämd men säger fortfarande att han älskar dig oavsett vad. Oroa er inte, älska är ett så overrated ord så det spelar ingen roll vid det här laget.
- När han väl accepterat att du är komplicerad och har dåliga vanor eller tankar så börjar du ignorera honom smått, inte för mycket för då kan han bli krävande, och du ska inte låta det rinna ut ur sanden för han kommer alltid att tänka på dig (speciellt om det är hans första kärlek). Du ska bara ignorera honom så att han söker bekräftelse "du älskar mig väl fortfarande?" "Mår du bra, du verkar annorlunda".
- När du har ignorerat honom ett tag så säger du att du mådde jättedåligt förra natten (eller vilken natt/dag som helst) och att du ringde ditt ex för att få tröst för "han förstår mig verkligen och vet precis hur jag är som person". Den här killen blir nu otroligt tveksam och oförstående. "Varför ringer du honom och inte mig, varför pratar du inte med mig längre" och mera BUHU grejer.
- Här kommer slutfinishen. Ni kommer nog att ha bråkat om det där att du ringde ditt ex och att han förstår dig så väl och bla bla (ja ni behöver ju inte bråka på riktigt eftersom du inte bryr dig egentligen), han kommer känna sig sviken för du ska ju älska honom så som han älskar dig men istället vänder du dig till en gammal romans. Här fortsätter du ignorera honom och han kommer förhoppningsvis få panik (jag gillar paniker) och få på känn att det är snart slut, vilket det är, för det här var egentligen inget riktigt förhållande.
Du kommer inte ens behöva prata med honom knappt efter det här, men när ni väl gör det och han frågar "hur mår du/är något fel/vad har hänt" eller dylikt så säger du att det funkar inte, du känner dig kvävd (pga att han söker bekräftelsen och sånt och blir aningen krävande av dig) och att du inte kan leva såhär.
The End.
- Du får killen att tro att hans känslor är besvarade, du beter dig gulligt och flörtigt och kanske till och med erkänner din kärlek för honom för att hålla honom nöjd och tro att allt är på riktigt.
- När det har gått ungefär en vecka eller två och du har honom runt ditt lillfinger och han tror på varenda ord du säger så börjar du släppa in honom i ditt liv om komplicerade saker (alla har dom så det är bara att plocka fram dom) så att han kanske blir lite avskrämd men säger fortfarande att han älskar dig oavsett vad. Oroa er inte, älska är ett så overrated ord så det spelar ingen roll vid det här laget.
- När han väl accepterat att du är komplicerad och har dåliga vanor eller tankar så börjar du ignorera honom smått, inte för mycket för då kan han bli krävande, och du ska inte låta det rinna ut ur sanden för han kommer alltid att tänka på dig (speciellt om det är hans första kärlek). Du ska bara ignorera honom så att han söker bekräftelse "du älskar mig väl fortfarande?" "Mår du bra, du verkar annorlunda".
- När du har ignorerat honom ett tag så säger du att du mådde jättedåligt förra natten (eller vilken natt/dag som helst) och att du ringde ditt ex för att få tröst för "han förstår mig verkligen och vet precis hur jag är som person". Den här killen blir nu otroligt tveksam och oförstående. "Varför ringer du honom och inte mig, varför pratar du inte med mig längre" och mera BUHU grejer.
- Här kommer slutfinishen. Ni kommer nog att ha bråkat om det där att du ringde ditt ex och att han förstår dig så väl och bla bla (ja ni behöver ju inte bråka på riktigt eftersom du inte bryr dig egentligen), han kommer känna sig sviken för du ska ju älska honom så som han älskar dig men istället vänder du dig till en gammal romans. Här fortsätter du ignorera honom och han kommer förhoppningsvis få panik (jag gillar paniker) och få på känn att det är snart slut, vilket det är, för det här var egentligen inget riktigt förhållande.
Du kommer inte ens behöva prata med honom knappt efter det här, men när ni väl gör det och han frågar "hur mår du/är något fel/vad har hänt" eller dylikt så säger du att det funkar inte, du känner dig kvävd (pga att han söker bekräftelsen och sånt och blir aningen krävande av dig) och att du inte kan leva såhär.
The End.
Min dröm
2009-10-22 @ 16:00:11
Det började med att jag smög omkring på någon sorts hemlig bas som en supermuterad ninja som kunde göra all sorts of stuff, och såg ut som hon i Män som hatar kvinnor. Men när jag smög omkring så vart jag upptäckt och var tvungen att fly och då kommer en husbil på vägen jag springer på och han som kör är Paul Anka, som är på väg att träffa sin fru Heidi Klum, och han säger åt mig att hoppa in så skjutsar han mig bort från den hemliga basen. När vi sitter i bilen så känner jag hela tiden att det är spänt mellan oss och han vill säga något men kan inte av någon anledning. Sen minns jag inget mer.
Igår så svimmade jag på ica.
Stod i en aslång kö och kände redan då att kroppen höll på att nomna bort men jag kämpar som fan för att stå kvar istället för att springa ut, så när det blir min tur så säger jag till kassörskan "Kan du vänta lite, jag måste ta lite luft" och så gick jag ut och satte mig för att ringa mamma och säga åt henne att komma till ica för jag håller på att svimma och jag kände ingenting i armarna. Så efter jag ringt sitter jag kvar ett tag, sen går jag tillbaka och kassörskan säger "jag tar dig nu, så du kan komma härifrån" och hennes ansiktsuttryck såg väldigt allvarligt ut. Så hon bipar mina varor snabbt som satan och jag slummrar fram att jag har hyrt en film också, lägger fram legitimationen och slår min kod på betalningsgrejjen, sen är det helt svart och det sista jag minns är att jag sa "kan någon trycka på OK, jag ser inget" sen äre blank. Har något vagt minne av att kassörskan ledde mig till en stol för det var där jag kvicknade till och hon kom springandes med min kasse som hon packat i. Hon frågar hur jag mår och om någon är på väg och jag säger att mamma är på ingång, och fem minuter senare kommer mamma och leder mig sakta till bilen och säger var 20e sekund "andas, andas, du är helt likblek mår du bra? Gå sakta". Så vi åker i bilen hem och jag lägger mig i sängen direkt och vilar.
Äventyr!.. eh..
Igår så svimmade jag på ica.
Stod i en aslång kö och kände redan då att kroppen höll på att nomna bort men jag kämpar som fan för att stå kvar istället för att springa ut, så när det blir min tur så säger jag till kassörskan "Kan du vänta lite, jag måste ta lite luft" och så gick jag ut och satte mig för att ringa mamma och säga åt henne att komma till ica för jag håller på att svimma och jag kände ingenting i armarna. Så efter jag ringt sitter jag kvar ett tag, sen går jag tillbaka och kassörskan säger "jag tar dig nu, så du kan komma härifrån" och hennes ansiktsuttryck såg väldigt allvarligt ut. Så hon bipar mina varor snabbt som satan och jag slummrar fram att jag har hyrt en film också, lägger fram legitimationen och slår min kod på betalningsgrejjen, sen är det helt svart och det sista jag minns är att jag sa "kan någon trycka på OK, jag ser inget" sen äre blank. Har något vagt minne av att kassörskan ledde mig till en stol för det var där jag kvicknade till och hon kom springandes med min kasse som hon packat i. Hon frågar hur jag mår och om någon är på väg och jag säger att mamma är på ingång, och fem minuter senare kommer mamma och leder mig sakta till bilen och säger var 20e sekund "andas, andas, du är helt likblek mår du bra? Gå sakta". Så vi åker i bilen hem och jag lägger mig i sängen direkt och vilar.
Äventyr!.. eh..
My sad, sorry, selfish cry out to the cutter.
2009-10-10 @ 22:05:36
Jag vet inte om jag sagt det här förut, för det enda jag vet att jag sagt är att tjejer är självdestruktiva av ren natur. Men det jag undvek att peka ut var att jag också är det, även om det är underförstått.
Det är på senaste tiden som jag upptäckt att jag är mer självdestruktiv än jag egentligen förstod.
Under ett tag har jag vetat att jag vill ha det jag inte kan få, men jag har också kommit fram till att jag inte vet skillnaden på kärlek och attraktion, utan jag vet det efter jag har haft sex med killen jag är attraherad av. Så jag spanar, letar i ett desperat försök att hitta kärleken igen och den jag egentligen är men allt jag hittar är enstaka killar som jag flörtar med i ett hopp om att få intresse (som jag förståss får och blir ointresserad men kan inte backa ur för jag vill egentligen inte lead them on, om ni förstår), som jag sen har sex med eller ens bara hånglar med. Det sjuka är att jag får en sång äcklig ångest efteråt så jag inte ens vill titta på mig själv för det jag gjort är så fel, och jag känner att hela kroppen skriker det åt mig. Men som vanligt så skrattar jag bort det och låter ingen se den sidan av mig, för den är inte vacker eller normal så vitt jag vet.
Jag vill inte vara en sån där brud, jag vill inte känna såhär och vara så himla dum i huvudet som jag är just nu, men det går inte o hindra på något sätt. Det har gått bra i någon vecka och sådär, ignorerat allt jag känner när jag träffar whoever it might be, men.. Något tar över och jag antar att det är desperationen över att jag är ensam.
Igår var jag på fest som jag sa. Jag var den enda som var singel utom Fredrik som kom med crille, och det kändes på riktigt. Jag såg hur alla runt om mig hade någon som dom bryr sig om och vice versa, men ändå så klagade dom på småsaker (tänker inte säga vem vad eller hur, för det är bara dumt). Jag förstår det inte. Varför sitter dom med allt jag vill ha och klagar? Så som jag ser det borde dom vara så underbart lyckliga att dom har något bra för sig, men på något sjukt sätt så är dom inte det, vad jag förstår.
Kan det vara så att dom tror att det är för bra för att vara sant så dom försöker hitta fel i allt angående sin partner? Att dom är ovana vid att ha det bra liksom. Jag vet inte. Jag försöker förstå, jag försöker sätta mig i deras situation men jag kan inte, inte just nu iallafall. Och jag kan inte undgå från att undra om det bara är dom som är sådana eller om det är generellt sett alla?
Det är på senaste tiden som jag upptäckt att jag är mer självdestruktiv än jag egentligen förstod.
Under ett tag har jag vetat att jag vill ha det jag inte kan få, men jag har också kommit fram till att jag inte vet skillnaden på kärlek och attraktion, utan jag vet det efter jag har haft sex med killen jag är attraherad av. Så jag spanar, letar i ett desperat försök att hitta kärleken igen och den jag egentligen är men allt jag hittar är enstaka killar som jag flörtar med i ett hopp om att få intresse (som jag förståss får och blir ointresserad men kan inte backa ur för jag vill egentligen inte lead them on, om ni förstår), som jag sen har sex med eller ens bara hånglar med. Det sjuka är att jag får en sång äcklig ångest efteråt så jag inte ens vill titta på mig själv för det jag gjort är så fel, och jag känner att hela kroppen skriker det åt mig. Men som vanligt så skrattar jag bort det och låter ingen se den sidan av mig, för den är inte vacker eller normal så vitt jag vet.
Jag vill inte vara en sån där brud, jag vill inte känna såhär och vara så himla dum i huvudet som jag är just nu, men det går inte o hindra på något sätt. Det har gått bra i någon vecka och sådär, ignorerat allt jag känner när jag träffar whoever it might be, men.. Något tar över och jag antar att det är desperationen över att jag är ensam.
Igår var jag på fest som jag sa. Jag var den enda som var singel utom Fredrik som kom med crille, och det kändes på riktigt. Jag såg hur alla runt om mig hade någon som dom bryr sig om och vice versa, men ändå så klagade dom på småsaker (tänker inte säga vem vad eller hur, för det är bara dumt). Jag förstår det inte. Varför sitter dom med allt jag vill ha och klagar? Så som jag ser det borde dom vara så underbart lyckliga att dom har något bra för sig, men på något sjukt sätt så är dom inte det, vad jag förstår.
Kan det vara så att dom tror att det är för bra för att vara sant så dom försöker hitta fel i allt angående sin partner? Att dom är ovana vid att ha det bra liksom. Jag vet inte. Jag försöker förstå, jag försöker sätta mig i deras situation men jag kan inte, inte just nu iallafall. Och jag kan inte undgå från att undra om det bara är dom som är sådana eller om det är generellt sett alla?
090914
2009-09-14 @ 11:55:58
Egentligen är folket i Västerås ganska instängda i sina egna små världar och är väldigt trångsynta och kan inte vara open-minded.
Om en tjej går på stan med en kille är fördomarna oftast att dom är tillsammans, och om killen i fråga har en tjej så är han otrogen, faktiskt.
Om en tjej klipper håret kort som jag har det eller ännu kortare så är hon generellt sett lesbisk och hatar killar, därför går det inte att prata med henne eller ens ge henne en blick, mer än den som säger "åfan, du är lesbo, får jag se på lite girl on girl action?", faktiskt.
Om man är arbetslös så är man inte värd mycket för världen och folk antar rent automatiskt att man är dum i huvudet och inte vet hur man använder en hjärna, och det är därför vi är arbetslösa, faktiskt.
Och om man ändå har jobb som tex på Mcdonalds, är man också stämplad som dum i huvudet för jag kan fan inget annat än att vända hamburgare och fråga "var det bra så :D?", faktiskt.
Om man försöker spara pengar, som arbetslös eller inte, och inte slösa pengar på tex alkohol eller låna ut till sina vänner så anses man som en snål jävel som gillar att göra livet surt för dom i ens omgivning, för vi gillar skadeglädje och att se andra ha astråkigt för dom inte har pengar, faktiskt.
Och så betyder det självklart att vi inte litar på våra vänner, att dom betalar tillbaka, för våra vänner är askassa rent generellt, faktiskt.
Behövde klaga på Västerås. Jag gillar inte folket här, och jag behöver vara för mig själv en stund.
Om en tjej går på stan med en kille är fördomarna oftast att dom är tillsammans, och om killen i fråga har en tjej så är han otrogen, faktiskt.
Om en tjej klipper håret kort som jag har det eller ännu kortare så är hon generellt sett lesbisk och hatar killar, därför går det inte att prata med henne eller ens ge henne en blick, mer än den som säger "åfan, du är lesbo, får jag se på lite girl on girl action?", faktiskt.
Om man är arbetslös så är man inte värd mycket för världen och folk antar rent automatiskt att man är dum i huvudet och inte vet hur man använder en hjärna, och det är därför vi är arbetslösa, faktiskt.
Och om man ändå har jobb som tex på Mcdonalds, är man också stämplad som dum i huvudet för jag kan fan inget annat än att vända hamburgare och fråga "var det bra så :D?", faktiskt.
Om man försöker spara pengar, som arbetslös eller inte, och inte slösa pengar på tex alkohol eller låna ut till sina vänner så anses man som en snål jävel som gillar att göra livet surt för dom i ens omgivning, för vi gillar skadeglädje och att se andra ha astråkigt för dom inte har pengar, faktiskt.
Och så betyder det självklart att vi inte litar på våra vänner, att dom betalar tillbaka, för våra vänner är askassa rent generellt, faktiskt.
Behövde klaga på Västerås. Jag gillar inte folket här, och jag behöver vara för mig själv en stund.
serious business - coming soon
2009-02-08 @ 16:20:22
Snart ska jag och Alex till Snigel och ta en riktig grovstädning i hans lägenhet och det kommer rocka, fnizZ. Sen när jag kommer hem, OM jag kommer hem, så ska jag ta och skriva lite serious business, och döpa om "Beccan talar ut" till just det också, för det känns som det passar sig. HEHEHEH.
Hejdå.
Hejdå.
just some thoughts
2009-01-15 @ 18:02:10
Alla vet vi att världen är cp. Det är ett faktum och att vi lever ett skitliv mer eller mindre. Vi har våra lyckliga stunder, sure, men sen kommer skitlivet ikapp lika snabbt. Tänk sen när man dör och man tänker "fan, äntligen får jag ett slut på detta, jag kommer upp till himlen (or whatever) och hare bra". Tänk då om vi reinkarneras och då suger livet i all evighet.
En annan tanke.
Alla är rädda för att bli galna, eller bli sedda som galna. Alltså psykotiskt galna. Som att man ser saker som inte finns etc, ni fattar?
Då är det ju så att vi märker inte själva om vi blir galna. Vi tror ju att allting står rätt till, det är ju våran hjärna som vi förlitar oss på för att ens kunna leva och klara av vardagen. Då återstår det åt andra att avgöra om du är galen eller inte.
Men tänk då om det bara är du som är normal och tänker vettigt, och att allt det du ser och upplever är på riktigt. Att det är dom andra som är galna som inte alls ser detta. Din hjärna är mer utvecklad än alla andras. Du är inte galen längre kommer du fram till, samtidigt som du sitter på mentalsjukhuset för att de andra som inte ser det du ser tycker du är galen.
I'll just leave this here.
En annan tanke.
Alla är rädda för att bli galna, eller bli sedda som galna. Alltså psykotiskt galna. Som att man ser saker som inte finns etc, ni fattar?
Då är det ju så att vi märker inte själva om vi blir galna. Vi tror ju att allting står rätt till, det är ju våran hjärna som vi förlitar oss på för att ens kunna leva och klara av vardagen. Då återstår det åt andra att avgöra om du är galen eller inte.
Men tänk då om det bara är du som är normal och tänker vettigt, och att allt det du ser och upplever är på riktigt. Att det är dom andra som är galna som inte alls ser detta. Din hjärna är mer utvecklad än alla andras. Du är inte galen längre kommer du fram till, samtidigt som du sitter på mentalsjukhuset för att de andra som inte ser det du ser tycker du är galen.
I'll just leave this here.
Analysering
2009-01-08 @ 23:04:35
Jag har precis analyserat mig själv.
Anledningen till att jag har vart otrogen mot tidigare pojkvänner (läser du det här och har vart mitt ex, förlåt) är för att jag var osäker och hade lågt självförtroende!
När Niklas dumpade mig så mådde jag så otroligt dåligt och fick så lågt självförtroende, och när jag sedan gick ut på krogen eller på fester och killar visade intresse för mig, så hade jag sex med dom för att jag behövde bekräftelsen. Men det räckte inte med one night stands, eller snygga killars kukar, utan jag behövde något mer. Jag började söka det som jag hade med Niklas, den där oändliga kärleken.
Och jag hittade en kille som jag gillade, han var rolig att vara med och fyllde mitt behov av ett förhållande, men sen när jag hade det där så ville jag ha mer bekräftelse. Det vart som en drog. När man fått smaka lite av haschet så vill man ha något starkare, så man börjar med amfetamin.
Jag började vara otrogen för jag behövde mer och mer bekräftelse, jag ville känna mig så underbart jävla bra hela tiden, attraktiv och snygg och sexig. Jag ville höra att jag var bra, i sängen och som flickvän. Jag var beroende!
Men sen när man vart otrogen så mår man så sjukt dåligt för man har ju snubbe hemma som väntar på en medans man har sex i bilen på uppfarten. Så det slutar med att man dumpar honom och strular runt ett tag, tills man känner behovet av att hitta en ny snubbe, för vem vet han kanske är den som bär på oändliga kärleken!
Hittar snubbe efter snubbe, allting slutar likadant. Tills man förblir singel och ligger runt mer och mer och försöker inbilla sig att alla one night stands är for real, att snubben gillar en, fast han bara vill ha din fitta. Sen mår man dåligt för man känner sig billig och äcklig, samtidigt som man vill ha mer av bekräftelsen. Det är abstinensens tur. Den äter upp dig inifrån och man mår ännu mer skit, för man tror att ingen vill ha dig och du är äcklig för du har haft för många killar och det kommer jaga dig hela livet ska jag säga dig.
Jag har bara tur att jag inte alls är samma person som jag var då, att jag förändrades. Gick igenom den där drug-addict-behandlingen och vart frisk. Nu behöver jag inte bekräftelsen, jag klarar mig utan den för jag VET att jag duger som jag är, jag duger mer än vad jag är. Och jag behöver inte stressa fram kärleken bara för jag är 20 och snart 30.
Im good, and i know it. Och nu har jag analyserat mig själv klart. Hejdå!
Anledningen till att jag har vart otrogen mot tidigare pojkvänner (läser du det här och har vart mitt ex, förlåt) är för att jag var osäker och hade lågt självförtroende!
När Niklas dumpade mig så mådde jag så otroligt dåligt och fick så lågt självförtroende, och när jag sedan gick ut på krogen eller på fester och killar visade intresse för mig, så hade jag sex med dom för att jag behövde bekräftelsen. Men det räckte inte med one night stands, eller snygga killars kukar, utan jag behövde något mer. Jag började söka det som jag hade med Niklas, den där oändliga kärleken.
Och jag hittade en kille som jag gillade, han var rolig att vara med och fyllde mitt behov av ett förhållande, men sen när jag hade det där så ville jag ha mer bekräftelse. Det vart som en drog. När man fått smaka lite av haschet så vill man ha något starkare, så man börjar med amfetamin.
Jag började vara otrogen för jag behövde mer och mer bekräftelse, jag ville känna mig så underbart jävla bra hela tiden, attraktiv och snygg och sexig. Jag ville höra att jag var bra, i sängen och som flickvän. Jag var beroende!
Men sen när man vart otrogen så mår man så sjukt dåligt för man har ju snubbe hemma som väntar på en medans man har sex i bilen på uppfarten. Så det slutar med att man dumpar honom och strular runt ett tag, tills man känner behovet av att hitta en ny snubbe, för vem vet han kanske är den som bär på oändliga kärleken!
Hittar snubbe efter snubbe, allting slutar likadant. Tills man förblir singel och ligger runt mer och mer och försöker inbilla sig att alla one night stands är for real, att snubben gillar en, fast han bara vill ha din fitta. Sen mår man dåligt för man känner sig billig och äcklig, samtidigt som man vill ha mer av bekräftelsen. Det är abstinensens tur. Den äter upp dig inifrån och man mår ännu mer skit, för man tror att ingen vill ha dig och du är äcklig för du har haft för många killar och det kommer jaga dig hela livet ska jag säga dig.
Jag har bara tur att jag inte alls är samma person som jag var då, att jag förändrades. Gick igenom den där drug-addict-behandlingen och vart frisk. Nu behöver jag inte bekräftelsen, jag klarar mig utan den för jag VET att jag duger som jag är, jag duger mer än vad jag är. Och jag behöver inte stressa fram kärleken bara för jag är 20 och snart 30.
Im good, and i know it. Och nu har jag analyserat mig själv klart. Hejdå!
I PUT THE METRO IN METRONOME V2.2
2009-01-04 @ 18:31:05
Svartsjuk. Ett ord som alla mer eller mindre känner igen. Men det dom inte känner igen är personen dom förvandlas till när svartsjukan slår till.
Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. :quote:
Dålig självkänsla bidrar en del till svartsjukan, dvs att man är osäker över sig själv eller till och med över sitt förhållande/sin partner. Och det kan vara många olika anledningar till varför man inte litar på sin partner och har dålig självkänsla över förhållandet. Partnern kan i fråga ha missbrukat din tillit och gått över gränsen till otrohet, eller så kan det vara du som själv har historia om att vara otrogen så du känner rädsla över att din partner kanske går samma väg som du en gång gått, då du själv vet hur enkelt det kan gå till väga. Och när det kommer till att ha dålig självkänsla angående förhållandet så kan det bero på att ni kanske inte har haft det så bra som förut på senaste tiden.
Sen kan det vara så att du litar till fullo på din partner, men du litar inte på de andra tjejerna/killarna som finns på krogen eller vart du befinner dig. Du kan till och med ha oro när det kommer till en nära vän som vistas i närheten av din snubbe/brud, för du tror att din kompis kommer ta chansen och sno honom/henne ifrån dig, eller att din partner finner din vän som en bättre/snyggare/intressantare/roligare brud/snubbe (listan kan göras lång).
Ex: Adam - din pojkvän, Sara - Mystisk tjej, Plats - Privatfest.
Adam sitter i soffan på festen och pratar med en tjej som heter Sara. Du har inte sett henne förut och hon känner varken dig, Adam eller erat förhållande. Du observerar ett tag för du litar fullständigt på Adam då ni har vart tillsammans ett bra tag och ni har haft det bra, men du kan inte låta bli att kolla för du har ingen jävla aning om vem bruden är som pratar med din snubbe. Efter ett tag så slappnar du av för du har inte sett några tecken på att hon flörtar med honom, men sen så vet du inte vad dom pratar om då musiken är hög och du står en bit bort. Let's face it, alla par sitter inte och håller varandra i handen som om ni hade varandra i ett varsitt koppel när ni är ute och socialiserar.
Efter ett tag ser du att hon börjar röra Adam på ett sensuellt sätt, börjar smeka hans arm och hand, låret, pillar i sitt hår på ett tjejjigt sätt och skrattar åt allt han säger. Tydliga tecken. Du blir svartsjuk och gör din move..
Vad gör du? Jo du går fram varsamt men bestämt och förklarar att Adam är upptagen och att du är hans flickvän. Nu har du markerat ditt revir och hon går därifrån (förhoppningsvis).
Ex2: Adam - Din pojkvän, Sara - En bekant, Plats - Krogen.
Adam, du och några kompisar, inklusive Sara, sitter i ett bås på krogen och dricker drinkar/öl och har det trevligt och pratar. Sara vet om ditt och Adams förhållande ända sedan hon lärde känna er. Ändå så ser du att hon pratar ovanligt mycket med honom än med någon annan. Du känner att det kittlar till lite i kroppen, och inte en bra kittlande känsla, och du blir vaksam och observant och försöker sätta dig närmare och närmare Adam för att markera att han och du hör ihop och hon har ingen chans. Hon chansar ändå. Du blir irriterad och känner svartsjukan, för hon ser ju faktiskt ganska bra ut och du blir osäker över dig själv och erat förhållande. För han fortsätter ju prata med Sara, för oturligt nog så är killar inte sådär observanta och dom är mer ignoranta när det kommer till tjejer som flörtar med dom. (-WizziZ: nej det är tjejer som är kryptiska istället för att säga "kom vi ska knulla")
Vad gör du? Du börjar tilltala henne med en attityd som visar att du är upprörd och att hon inte alls har rätt att stöta på DIN pojkvän, och Sara tar åt sig och blir såklart tjurig och blir deffensiv och blånekar hela situationen fastän hon vet vad hon gjort. Ett tappert försök till att smita ur situationen. Du faller inte för det och ger henne en bitch-slap innan du drar iväg Adam från henne till ett annat ställe för att inte lämna tillfället öppet.
Grejen är ju, vad fan tjänar vi på att vara svartsjuka? INGENTING! Allt vi får av svartsjuka är lägre självkänsla, bråk i förhållandet för snubben tror helt plötsligt att du inte litar på honom, när du faktiskt litar på honom men inte brudarna runtom honom. Du skaffar dig fiender och foes, och måste skaffa dig ögon i nacken ifall det är någon som vill backstabba dig pga utskällningen och attityden du använde mot personen som stötte på din snubbe/brud.
Så snälla, sluta vara svartsjuka och vara självdestruktiva.
Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. :quote:
Dålig självkänsla bidrar en del till svartsjukan, dvs att man är osäker över sig själv eller till och med över sitt förhållande/sin partner. Och det kan vara många olika anledningar till varför man inte litar på sin partner och har dålig självkänsla över förhållandet. Partnern kan i fråga ha missbrukat din tillit och gått över gränsen till otrohet, eller så kan det vara du som själv har historia om att vara otrogen så du känner rädsla över att din partner kanske går samma väg som du en gång gått, då du själv vet hur enkelt det kan gå till väga. Och när det kommer till att ha dålig självkänsla angående förhållandet så kan det bero på att ni kanske inte har haft det så bra som förut på senaste tiden.
Sen kan det vara så att du litar till fullo på din partner, men du litar inte på de andra tjejerna/killarna som finns på krogen eller vart du befinner dig. Du kan till och med ha oro när det kommer till en nära vän som vistas i närheten av din snubbe/brud, för du tror att din kompis kommer ta chansen och sno honom/henne ifrån dig, eller att din partner finner din vän som en bättre/snyggare/intressantare/roligare brud/snubbe (listan kan göras lång).
Ex: Adam - din pojkvän, Sara - Mystisk tjej, Plats - Privatfest.
Adam sitter i soffan på festen och pratar med en tjej som heter Sara. Du har inte sett henne förut och hon känner varken dig, Adam eller erat förhållande. Du observerar ett tag för du litar fullständigt på Adam då ni har vart tillsammans ett bra tag och ni har haft det bra, men du kan inte låta bli att kolla för du har ingen jävla aning om vem bruden är som pratar med din snubbe. Efter ett tag så slappnar du av för du har inte sett några tecken på att hon flörtar med honom, men sen så vet du inte vad dom pratar om då musiken är hög och du står en bit bort. Let's face it, alla par sitter inte och håller varandra i handen som om ni hade varandra i ett varsitt koppel när ni är ute och socialiserar.
Efter ett tag ser du att hon börjar röra Adam på ett sensuellt sätt, börjar smeka hans arm och hand, låret, pillar i sitt hår på ett tjejjigt sätt och skrattar åt allt han säger. Tydliga tecken. Du blir svartsjuk och gör din move..
Vad gör du? Jo du går fram varsamt men bestämt och förklarar att Adam är upptagen och att du är hans flickvän. Nu har du markerat ditt revir och hon går därifrån (förhoppningsvis).
Ex2: Adam - Din pojkvän, Sara - En bekant, Plats - Krogen.
Adam, du och några kompisar, inklusive Sara, sitter i ett bås på krogen och dricker drinkar/öl och har det trevligt och pratar. Sara vet om ditt och Adams förhållande ända sedan hon lärde känna er. Ändå så ser du att hon pratar ovanligt mycket med honom än med någon annan. Du känner att det kittlar till lite i kroppen, och inte en bra kittlande känsla, och du blir vaksam och observant och försöker sätta dig närmare och närmare Adam för att markera att han och du hör ihop och hon har ingen chans. Hon chansar ändå. Du blir irriterad och känner svartsjukan, för hon ser ju faktiskt ganska bra ut och du blir osäker över dig själv och erat förhållande. För han fortsätter ju prata med Sara, för oturligt nog så är killar inte sådär observanta och dom är mer ignoranta när det kommer till tjejer som flörtar med dom. (-WizziZ: nej det är tjejer som är kryptiska istället för att säga "kom vi ska knulla")
Vad gör du? Du börjar tilltala henne med en attityd som visar att du är upprörd och att hon inte alls har rätt att stöta på DIN pojkvän, och Sara tar åt sig och blir såklart tjurig och blir deffensiv och blånekar hela situationen fastän hon vet vad hon gjort. Ett tappert försök till att smita ur situationen. Du faller inte för det och ger henne en bitch-slap innan du drar iväg Adam från henne till ett annat ställe för att inte lämna tillfället öppet.
Grejen är ju, vad fan tjänar vi på att vara svartsjuka? INGENTING! Allt vi får av svartsjuka är lägre självkänsla, bråk i förhållandet för snubben tror helt plötsligt att du inte litar på honom, när du faktiskt litar på honom men inte brudarna runtom honom. Du skaffar dig fiender och foes, och måste skaffa dig ögon i nacken ifall det är någon som vill backstabba dig pga utskällningen och attityden du använde mot personen som stötte på din snubbe/brud.
Så snälla, sluta vara svartsjuka och vara självdestruktiva.
Födelsedagspresenter
2008-12-21 @ 01:43:52
Födelsedagspresenter. Det är en sak som alltid är lika svår att inhandla för man vill ju såklart hitta den perfekta presenten till den som fyller år.
Men en sak som stör mig är när man frågar en person vad denne önskar sig i present och dom säger "Nejmen du behöver inte köpa något åt mig!". Vad fan ska man svara mer än Jo men självklart ska jag köpa något åt dig!
För annars är man ju en dålig vän om man säger "Jaha men okej, då skiter jag i det då". Och desutom så känner man sig ju taskig för man vet ju själv att man vill gärna ha något när man fyller år, även om man säger motsatsen. Och man säger ju motsatsen bara för att man inte vill verka som en girig jävel som kräver presenter när man fyller år..
Men sen dyker en tanke upp i huvudet på mig. När dom säger "Nejmen du behöver inte köpa något åt mig".
Menar dom då..
a) Du är inte en nära vän så jag skiter i om du köper något, eller ens firar mig överhuvudtaget
b) Du köper alltid helt värdelösa och rent av kassa presenter så dont bother
c) Både du och jag vet att du är fattig så du kommer förmodligen köpa en budget present som jag lika gärna kan kasta. Spara oss båda besväret.
d) Eller så är personen som fyller år helt enkelt ärlig och vill inte ha något speciellt i present och kräver ingenting mer än att man firar denne när det är dags.
Nejfan, alla vill ha presenter, mer eller mindre. För ärligt talat så är ju gratis gott.
Sen kan det ju hända att man köper en present till personen som man själv tycker är helt super och är skitglad över att man köpte, men personen som får presenten avskyr den. Om jag tex köper en tröja till en kompis så vill jag ju att denne ska använda den åtminstone en gång. Eller om jag köper en tavla eller en porslinsfigur så vill jag ju gärna se det framme när jag är där och hälsar på.
Sen är det ju en annan sak om min kompis tar på sig tröjan bara för att vara snäll och inte såra mina känslor, eller bara tar fram porslinsprydnaden när jag är där och hälsar på så jag inte frågar vartfan min present är.
Detta med presenter är fan bra jobbigt att ens tänka på. Jag ger upp.
Men en sak som stör mig är när man frågar en person vad denne önskar sig i present och dom säger "Nejmen du behöver inte köpa något åt mig!". Vad fan ska man svara mer än Jo men självklart ska jag köpa något åt dig!
För annars är man ju en dålig vän om man säger "Jaha men okej, då skiter jag i det då". Och desutom så känner man sig ju taskig för man vet ju själv att man vill gärna ha något när man fyller år, även om man säger motsatsen. Och man säger ju motsatsen bara för att man inte vill verka som en girig jävel som kräver presenter när man fyller år..
Men sen dyker en tanke upp i huvudet på mig. När dom säger "Nejmen du behöver inte köpa något åt mig".
Menar dom då..
a) Du är inte en nära vän så jag skiter i om du köper något, eller ens firar mig överhuvudtaget
b) Du köper alltid helt värdelösa och rent av kassa presenter så dont bother
c) Både du och jag vet att du är fattig så du kommer förmodligen köpa en budget present som jag lika gärna kan kasta. Spara oss båda besväret.
d) Eller så är personen som fyller år helt enkelt ärlig och vill inte ha något speciellt i present och kräver ingenting mer än att man firar denne när det är dags.
Nejfan, alla vill ha presenter, mer eller mindre. För ärligt talat så är ju gratis gott.
Sen kan det ju hända att man köper en present till personen som man själv tycker är helt super och är skitglad över att man köpte, men personen som får presenten avskyr den. Om jag tex köper en tröja till en kompis så vill jag ju att denne ska använda den åtminstone en gång. Eller om jag köper en tavla eller en porslinsfigur så vill jag ju gärna se det framme när jag är där och hälsar på.
Sen är det ju en annan sak om min kompis tar på sig tröjan bara för att vara snäll och inte såra mina känslor, eller bara tar fram porslinsprydnaden när jag är där och hälsar på så jag inte frågar vartfan min present är.
Detta med presenter är fan bra jobbigt att ens tänka på. Jag ger upp.
Boys dont cry
2008-11-10 @ 13:38:46
Killar som diktar och skriver poesi gillar jag. Det visar att det finns ett djup som ingen kan se när man tittar på honom, men den finns ändå där. Jag gillar den känslan när han skriver en dikt om mig och att han gör det på ett så varsamt och vackert sätt.
Sen finns det som killarna som man kanske råkar klicka förbi på bilddagboken, lunarstorm, snyggast, facebook or whatever, som skriver otroligt fina dikter, djupa dikter som man verkligen känner igen sig i. Och man tänkte "underbart, han måste ha en högre kraft inom sig". Sen kollar man vidare i hopp om att se fler dikter och läsa mer om personen i fråga. Man klickar och hamnar på en bild, där han håller en pistol i munnen och är redo att placera hjärnsubstansen på en vägg (med texten "mina innersta tankar"). Direkt så avstyr man sina tankar om att han är en högre varelse än dig själv, och man känner avsmak för honom.
Det ger mig obehag. Att en människa så enkelt är redo att ta sitt liv för att han känner sig oälskad, ensam och slapp. Framförallt att han kan skada sig själv så enkelt i tankarna, utan att ens röra en muskel i ansiktet.
Det sårar mig. Att en sådan vacker person, som har så mycket att skriva och ge oss andra vanliga människor, bara vill lämna det blankt efter sig, när han precis gett oss så mycket. Ta mig inte fel, för hans bilder är otroligt bra i mina ögon, hans dikter mäter sig inte med någons jag sett på år och dar. Men att han mår sådär.. Det känns endast fel.
Jag hatar det.
När jag var omkring 15 års åldern så umgicks jag med en kille lite då och då, mestadels som vänner men vid den åldern så kretsade mycket omkring kärlek och hitta en pojkvän om man är tjej. När vi var hos honom så kunde han helt enkelt klappa till sig själv, skada sig själv, och tycka att det var.. Tufft? Att han var cool? Att han imponerade på mig, genom att visa sin styrka och hur hårt han kunde slå sig själv utan att han egentligen brydde sig om smärtan.
Det gav mig obehag. Jag mådde illa för jag kunde inte förstå vad som driver en människa till att skada sig själv på det sättet. Och hur han inte ens brydde sig och att han tyckte att han var fräck som kunde göra allt det där mot sig själv.
Jag var rädd. Om han så enkelt kan göra sig illa, utan att ens rycka på axlarna, vad kunde han då göra mot mig?
I PUT THE METRO IN METRONOME V2.1
2008-10-15 @ 16:52:30
Tillit. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kärlek. Vänskap.
Allt detta och så mycket mer försöker vi vardagligen samla på oss. Jag anser att vi inte kan klara oss utan dessa saker., och att dom är beroende av varandra på ett eller annat sätt.
Utan tillit finns varken vänskap eller kärlek. Utan uppmärksamhet så finns inte bekräftelse. Utan vänskap finns inte kärlek.
Frågan jag ställer mig är: Varför försöker vi så hårt för att uppnå detta. Varför kämpar vi dag in och dag ut för att känna oss älskade, litade på och bekräftade. Måste du ha en eller flera personer som tycker om dig, som bekräftar för dig att du duger precis som du är. Eller om vi ser det från en annan vinkel, behöver du en vän eller en älskare för att bevisa för omvärlden att du duger som du är, genom att få bekräftelse vardagligen.
Har vi så dåligt självförtroende att vi måste lita på andra, att dom får oss att förstå att vi är inte så kassa som vi tror? Skrämmande nog så tror jag det.
En annan sak jag har upptäckt på senaste är hur fel jag haft om personer i mitt liv, angående personligheter och hur dom känner om sig själva. Den självsäkraste personen jag mött, är inte alls i själva verket stolt över sig själv. Han har högt självförtroende, men det kan brytas ner med den enklaste förolämpningen eller kommentaren, och han mår så dåligt som jag gör varje dag.
Detta chockar mig, det får mig att se att livet är inte som i sagorna eller som på film. Det får mig att inse att dom som är snyggast i västerås också är mänskliga, och det skrämmer mig. Vem ska man då titta på och önska att man vore när man sitter på ett fik inne i stan? Det finns inga förebilder längre, det finns inga perfekta och felfria människor där ute. Dom är precis som dig och mig, och jag vill inte ha det så.
Om dom också söker bekräftelse och kärlek och är desperata efter att få höra hur bra dom är, vad ger det mig rätten att sträva efter detsamma? Jag strävar efter bekräftelse för att jag vill uppnå det som dom perfekta människorna redan har. Men om dom inte har det, vad har då jag?
Om dom söker samma saker som jag söker, vad strävar dom efter då? Vem är deras förebild som dom kollar på och tänker "Henne/honom skulle jag vilja byta plats med"? Har dom förebild eller försöker dom bli bättre än vad dom redan är, eller kollar dom på oss andra, som kollar på dom, och vill bli mer som oss? Hela världen är upp och ner, hela min tankebana är förstörd. Vad strävar jag efter? Vad vill jag uppnå? Hur vill jag se ut? Vad ska jag klä mig i? Som sagt. Min värld är förstörd.
Förut, skrattade jag åt dom som jag nu kollar på. Jag tänkte "Hur kan dom leva som om gör, säga att dom har problem som alla andra, när det egentligen bara är ett litet drama som dom gnäller över". Jag hånade dom för dom trodde att dom visste hur svårt livet kan vara. Jag kände stark skadeglädje för dom så fort något litet gick snett i deras perfekta liv ( 1)ånej en nagel har gått av, 2)min klänning matchar inte mina skor, 3)jag har slut på mascara).
Jag skrattade åt dom för dom kunde aldrig förstå det som jag, och andra, får stå ut med nästan varje dag i sitt liv. Jag skrattar för dom sitter hemma och har ingen aning.
Ironiskt att jag nu sitter och vill vara en av dom.
Allt detta och så mycket mer försöker vi vardagligen samla på oss. Jag anser att vi inte kan klara oss utan dessa saker., och att dom är beroende av varandra på ett eller annat sätt.
Utan tillit finns varken vänskap eller kärlek. Utan uppmärksamhet så finns inte bekräftelse. Utan vänskap finns inte kärlek.
Frågan jag ställer mig är: Varför försöker vi så hårt för att uppnå detta. Varför kämpar vi dag in och dag ut för att känna oss älskade, litade på och bekräftade. Måste du ha en eller flera personer som tycker om dig, som bekräftar för dig att du duger precis som du är. Eller om vi ser det från en annan vinkel, behöver du en vän eller en älskare för att bevisa för omvärlden att du duger som du är, genom att få bekräftelse vardagligen.
Har vi så dåligt självförtroende att vi måste lita på andra, att dom får oss att förstå att vi är inte så kassa som vi tror? Skrämmande nog så tror jag det.
En annan sak jag har upptäckt på senaste är hur fel jag haft om personer i mitt liv, angående personligheter och hur dom känner om sig själva. Den självsäkraste personen jag mött, är inte alls i själva verket stolt över sig själv. Han har högt självförtroende, men det kan brytas ner med den enklaste förolämpningen eller kommentaren, och han mår så dåligt som jag gör varje dag.
Detta chockar mig, det får mig att se att livet är inte som i sagorna eller som på film. Det får mig att inse att dom som är snyggast i västerås också är mänskliga, och det skrämmer mig. Vem ska man då titta på och önska att man vore när man sitter på ett fik inne i stan? Det finns inga förebilder längre, det finns inga perfekta och felfria människor där ute. Dom är precis som dig och mig, och jag vill inte ha det så.
Om dom också söker bekräftelse och kärlek och är desperata efter att få höra hur bra dom är, vad ger det mig rätten att sträva efter detsamma? Jag strävar efter bekräftelse för att jag vill uppnå det som dom perfekta människorna redan har. Men om dom inte har det, vad har då jag?
Om dom söker samma saker som jag söker, vad strävar dom efter då? Vem är deras förebild som dom kollar på och tänker "Henne/honom skulle jag vilja byta plats med"? Har dom förebild eller försöker dom bli bättre än vad dom redan är, eller kollar dom på oss andra, som kollar på dom, och vill bli mer som oss? Hela världen är upp och ner, hela min tankebana är förstörd. Vad strävar jag efter? Vad vill jag uppnå? Hur vill jag se ut? Vad ska jag klä mig i? Som sagt. Min värld är förstörd.
Förut, skrattade jag åt dom som jag nu kollar på. Jag tänkte "Hur kan dom leva som om gör, säga att dom har problem som alla andra, när det egentligen bara är ett litet drama som dom gnäller över". Jag hånade dom för dom trodde att dom visste hur svårt livet kan vara. Jag kände stark skadeglädje för dom så fort något litet gick snett i deras perfekta liv ( 1)ånej en nagel har gått av, 2)min klänning matchar inte mina skor, 3)jag har slut på mascara).
Jag skrattade åt dom för dom kunde aldrig förstå det som jag, och andra, får stå ut med nästan varje dag i sitt liv. Jag skrattar för dom sitter hemma och har ingen aning.
Ironiskt att jag nu sitter och vill vara en av dom.
Knark, ett lätt sätt att umgås?
2008-08-24 @ 18:58:56
Fick en förfrågan om jag sett en drugdeal irl igår. Först satt jag i ca 5 minuter och läste om och om igen och tänkte "vad i helvete menar snubben?" så jag frågade och han menade vad han skrev. Jag svarade (ännu en gång) av instinkt "Nej."
Men efter den konversationen så började jag tänka lite för mig själv, har jag verkligen bevittnat en drugdeal irl?
Visst, jag har sett folk, vänner, dra i sig både det ena och det andra. Jag har fått förfrågningar om att vara med i den roliga kretsen och vara lika keffa som dom är, och nekat. Pga min far, som sa till mig "Becca, tar du droger så FÅR jag reda på det, och jag SKA jaga dig runt hela jorden om det så behövs och döda dig." .. Det är ett jäkla bra argument mot att inte ta droget eller vad säger ni som känner min pappa?
Anyway, blev lite vilse från topic nu men.
Jag rensade hela min hjärna och började tänka och fundera på minnen långt bak. Och ja, jag har bevittnat en drugdeal omedvetet. Jag minns fortfarande när jag var kanske 14 år, följde med pappa för vi skulle handla pizza men vi åkte en omväg för han skulle fixa en grej med sin dåvarande kompis Clabbe (som var mammas tjejkompis snubbe vid tidpunkten), och jag följde med in till snubben och jag bevittnade hur dom dealade droger mellan sig. Pengar mot droger.
Nu när jag tänker på det här minnet så känner jag mig helt lost. Ännu en gång är Becca lost, bra där. Men hur kunde jag veta? Jag var 14 år, ovetandes om min pappas mörka sida och oskyldig. Det var då pappa var min stora förebild.
Och när vi ändå kommer in på förebilder. Jag hade Jörgen som förebild, tillsammans med min pappa. Men nu på senare tid har jag fått veta att han har vart precis där pappa är, eller var. Jag vet inte riktigt än vart pappa är i sitt liv. Är han vid vändpunkten då han förstår att han inte kan hålla på så som han gör pga oss som är hans familj? Eller är han fortfarande vid återvändsgränden där han inte längre bryr sig?
Hursom, så vet jag nu att Jörgen är inte den jag trott han är. Han är inte den som svarar i telefonen mitt i natten när det väl gäller och man behöver honom. Det har jag trott hela mitt liv i princip. Men det jag vet är att pappa svarar i telefonen mitt i natten, när det verkligen gäller är han där på 5 minuter. Oavsett vart han befinner sig.
Som när det var bråk och jag fick stryk (om man nu kan kalla det, nära på iaf), och jag ringde pappa, han svarade och sa "jag på mälaren, men jag kommer om 5 minuter." och innan det hade jag ringt Jörgen, för jag vet att han bor relativt nära. Han svarade inte ens.
Vilken vändning det här inlägget tog. Börjar handla om droger, slutar med vem jag kan lita på när det gäller.
Citerar: Jag skiter i glitter, ni skiter i lojalitet mot vänner.
Men efter den konversationen så började jag tänka lite för mig själv, har jag verkligen bevittnat en drugdeal irl?
Visst, jag har sett folk, vänner, dra i sig både det ena och det andra. Jag har fått förfrågningar om att vara med i den roliga kretsen och vara lika keffa som dom är, och nekat. Pga min far, som sa till mig "Becca, tar du droger så FÅR jag reda på det, och jag SKA jaga dig runt hela jorden om det så behövs och döda dig." .. Det är ett jäkla bra argument mot att inte ta droget eller vad säger ni som känner min pappa?
Anyway, blev lite vilse från topic nu men.
Jag rensade hela min hjärna och började tänka och fundera på minnen långt bak. Och ja, jag har bevittnat en drugdeal omedvetet. Jag minns fortfarande när jag var kanske 14 år, följde med pappa för vi skulle handla pizza men vi åkte en omväg för han skulle fixa en grej med sin dåvarande kompis Clabbe (som var mammas tjejkompis snubbe vid tidpunkten), och jag följde med in till snubben och jag bevittnade hur dom dealade droger mellan sig. Pengar mot droger.
Nu när jag tänker på det här minnet så känner jag mig helt lost. Ännu en gång är Becca lost, bra där. Men hur kunde jag veta? Jag var 14 år, ovetandes om min pappas mörka sida och oskyldig. Det var då pappa var min stora förebild.
Och när vi ändå kommer in på förebilder. Jag hade Jörgen som förebild, tillsammans med min pappa. Men nu på senare tid har jag fått veta att han har vart precis där pappa är, eller var. Jag vet inte riktigt än vart pappa är i sitt liv. Är han vid vändpunkten då han förstår att han inte kan hålla på så som han gör pga oss som är hans familj? Eller är han fortfarande vid återvändsgränden där han inte längre bryr sig?
Hursom, så vet jag nu att Jörgen är inte den jag trott han är. Han är inte den som svarar i telefonen mitt i natten när det väl gäller och man behöver honom. Det har jag trott hela mitt liv i princip. Men det jag vet är att pappa svarar i telefonen mitt i natten, när det verkligen gäller är han där på 5 minuter. Oavsett vart han befinner sig.
Som när det var bråk och jag fick stryk (om man nu kan kalla det, nära på iaf), och jag ringde pappa, han svarade och sa "jag på mälaren, men jag kommer om 5 minuter." och innan det hade jag ringt Jörgen, för jag vet att han bor relativt nära. Han svarade inte ens.
Vilken vändning det här inlägget tog. Börjar handla om droger, slutar med vem jag kan lita på när det gäller.
Citerar: Jag skiter i glitter, ni skiter i lojalitet mot vänner.
eru tjock eller?
2008-08-21 @ 20:42:37
Asså jag börjar riktigt känna mig tjock nu. Måste börja komma igång med träning och allt sånt där, för när jag tar på mig ett par jeans numera så känns det som om rumpan ska hoppa ur, även om det inte gör det. Men ni fattar vad jag menar?
Det är ju alltid så, att man ser sig själv annorlunda än vad andra ser dig. Som att man kan stå framför spegeln hemma och titta på sig själv och tänka "ah min näsa är stor, min rumpa väller över byxkanten och mina bröst är som små knappnålar" när andra i själva verket tycker att man ser bra ut och inte alls ser de brister du ser!
Men huvudsaken är ju hur man själv mår och känner sig utöver sitt utseende, inte sant? Och andra må tycka jag ser feting bra ut osv och att min rumpa är kick-ass hawt men jag vill trimma lite på fläsket. Och det ska jag och Emeliè ta tag i, verkligen, när vi har tid. Annars ska jag tamejfan ut och gå. Och sluta upp med mitt nya chips beroende. Helt seriöst, jag käkar chirre varje dag med dipp och cola och snus. Det är ju snuskigt! Och äter jag inte det så går jag runt och småäter och blir FETT tjurig när jag inte har fått mitt söta i käften. Och huvudvärken ska vi inte tala om. Sockret har mig, fettet har mig. Fan ta er i röven chips tillverkare. Det är nästan så jag vill spy på all chirre jag har stoppat i mig de senaste veckorna. Kolla bara bilden från kolmården...
Det är ju alltid så, att man ser sig själv annorlunda än vad andra ser dig. Som att man kan stå framför spegeln hemma och titta på sig själv och tänka "ah min näsa är stor, min rumpa väller över byxkanten och mina bröst är som små knappnålar" när andra i själva verket tycker att man ser bra ut och inte alls ser de brister du ser!
Men huvudsaken är ju hur man själv mår och känner sig utöver sitt utseende, inte sant? Och andra må tycka jag ser feting bra ut osv och att min rumpa är kick-ass hawt men jag vill trimma lite på fläsket. Och det ska jag och Emeliè ta tag i, verkligen, när vi har tid. Annars ska jag tamejfan ut och gå. Och sluta upp med mitt nya chips beroende. Helt seriöst, jag käkar chirre varje dag med dipp och cola och snus. Det är ju snuskigt! Och äter jag inte det så går jag runt och småäter och blir FETT tjurig när jag inte har fått mitt söta i käften. Och huvudvärken ska vi inte tala om. Sockret har mig, fettet har mig. Fan ta er i röven chips tillverkare. Det är nästan så jag vill spy på all chirre jag har stoppat i mig de senaste veckorna. Kolla bara bilden från kolmården...
Onsdag
2008-08-06 @ 11:05:03
Jag tycks inte få ur en viss kommentar jag drog iväg i måndags när jag jobbade och min chef sa "Ta kassan nu, du klarar det". Jag kontrade automatiskt, av ren instinkt, med "Nej jag vågar inte, jag är rädd".
Det har fått mig att undra lite och tänka på mig själv, om hur jag är som person. Är jag verkligen den som är rädd för att prova på nya grejer, för att till exempel få en framtid eller bättre ställt i livet? Jag trodde inte det, jag trodde att jag skulle kontra med "Visst, klart jag klarar det!" men dom orden kom inte, förvånandsvärt nog. Direkt efter jag hade slängt ur mig kommentaren så kände jag hur dumt det lät och jag försökte fly genom att ta kassan fast jag inte vågade, och kände mig ännu dummare när jag frågade efter hjälp var 10e sekund ungefär (nu kommer kommentarerna: klart du inte är dum, du måste ju lära dig och du måste ju fråga om du inte kan bla bla bla).
Detta är en konstig känsla, då jag ser mig själv som en positiv person som tar för sig i livet och jobbar hårt för att finna mig själv, den rätta jag. Och det verkar som att jag är en bit på vägen, i och med att jag precis upptäckt att jag är en rädd person i naturlig väg. Tänk att en sådan liten kommentar kan få mig att tänka så mycket, det är ju fantastiskt!
Men är inte alla rädda av ren instinkt?
Klart ni är. Det är inte bara jag som är rädd av alla mina vänner, folk runtom mig och hela Sverige. Ni skulle nog inte ha kontrat eran chef med samma replik som mig men ni skulle tänka den, det kan jag slå vad om. Och det är ju givet att man är rädd när det är något nytt man ska göra, och måste göra, som till exempel när man börjar på ett nytt jobb, man ska lära sig en ny ambition eller om man får en sällsynt möjlighet. Fan, till och med om du vinner miljoner på lotto så är du rädd för du vet inte vad du ska tänka. Då är rädslan det första som face plantar dig.
Hur botar vi rädslan då?
Nej det kan vi inte. Det enda vi kan göra är att ser på saker och ting mer positivt så att det man är rädd för inte verkar lika läskigt längre. Men rädslan kommer alltid att vara där, annars skulle vi nog göra dumma saker ganska ofta. Som att hoppa utför grand canion utan säkerhetslinor, för man är inte rädd för vad som kan hända en om man gör detta.
Tack och lov för rädslan, PRAISE THE FEAR.
I PUT THE METRO IN METRONOME V2.0
2008-07-29 @ 21:20:10
Nu känns det som att fingrarna har väldigt mycket att flöda ur sig, så att säga.
Men ingen säger att det måste hända efter 1-2 års förhållande, all otrohet, paranoia och skit som jag skrivit om, utan det kan lika gärna hända när ni är 40 år gamla och har barn så det tjuter om det. Då kan man nog prata om att bryta giftermålet eller möjligen separera innan man hatar varandra och låter det gå ut över snorungarna.
Dagens topic är; Förälskade par som förlovar sig för tidigt.
Har du haft ett förhållande i..
1 år - fail
2 år - fail
3 år - fail
4 år - gränsfall
5 år - Okey
6 år - YES, nu äre dags för ringarna, nu har vi bevisat för oss själva och omvärlden att vi kan klara av det här utan att tröttna på varandra och fortfarande vara förälskade som första dagen jag såg dig älskling.
Okej, dumt o sätta en siffra på det hela, som SKOGEN sa: i guess you will get to a point where you know this is what both of you want :]
Och det är sant, vet man så vet man. Men man känner inte en person utan och innan på 1-2-3 år, så är det bara. Och på det fjärde året så upptäcker du att din fästman är en serie mördare som mördar barn och tar deras godis. just kidding.
Frågan jag ställer mig själv är varför dom förlovar sig efter ett 1 eller 2 års förhållande. Vad jag anser så känner man inte varandra tillräckligt för att förlova sig och jag tror att dom gör det för att markera sitt revir. Och jag vet att jag tjatar mycket om revir, men i slutändan så kommer det alltid till det. Man har ett revir, man vill att andra runtom en ska se det och man vill ha reviret för sig själv så ingen annan macho snubbe/brud ska komma och ta över det som är "ditt". Men då kommer det en följdfråga, kan du verkligen äga en person? Nej, det kan du inte. Man kan äga guld och silver, men aldrig en annan människa. Jag citerar: Träldomen förbjöds, åtminstone delvis beroende på kristendomens utbredande, i svensk lag år 1337.
Nu kom jag lite off topic här men, det jag vill komma fram till är varför ni har så bråttom att binda er, ni är ju redan ett par och ni älskar varandra (förhoppningsvis). Om ni ändå känner samma sak och "vet" att ni ska vara tillsammans tills döden skiljer er åt, varför förlova sig det första man gör? Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda er.
Det känns nästan som att ni vill få det överstökat (när jag skriver ni så menar jag er som förlovar er för tidigt), och att ni stressar genom livet utan att njuta fullt ut av vad det har att erbjuda. Med giftermål och förlovning så kommer ansvar, man ska ha tid för varandra, men inte för mycket tid.
Det är också en sak, att man kanske umgås för mycket när man är kära och förälskade, och försummar det man satte på en pedestal innan man träffade sin själsfrände. Då menar jag alltså vännerna som alltid har funnits där för dig, och dom du alltid haft roligt med och verkligen kunnat slappna av.
Det är ett problem för de flesta killar, vad jag har hört & upplevt, att dom inte kan slappna av med tjejen dom har träffat för om dom försummar henne för mycket så blir hon tjurig och börjar tjaffsa med dig "Varför har du aldrig tid för mig, men alltid tid för alla andra, varför hittar vi aldrig på något, måste du vara så spänd" eller så kommer detta "åh du är så underbar mot mig hela tiden, jag önskar att vi aldrig skiljs åt" pressen kommer från alla håll, du vill vara så perfekt för henne som möjligt men samtidigt inte försumma dina vänner. Det är en lose - lose situation.
Men vi tjejer har det inte heller så jäkla lätt ska ni veta. Och den här situationen gäller för båda partierna. Om man är som mig och gärna går ut en helg på fest eller krogen och vill festa, dricka och ha en rolig kväll så kan man få skit för det för att killen tycker man flörtar med alla utom honom, att man blir lösaktig och pratar för mycket. Och vi tjejer klagar på ungefär samma sak, att killen flörtar och blir lösaktig.
Nu kommer vi till framtiden. Den skrämmer mig och många fler för man har ingen aning om vad som kommer att hända. Så, förlovar ni er nu och är helt övertygade om att killen/tjejen är eran själsfrände, ni är verkligen the perfect match, så kan det bli lite jobbigt om det visar sig att din bästa kill-/tjej kompis verkar mer intressant än din partner och du börjar fatta tycke för din bästis. Det är också en lose - lose situation. Låt mig förklara..
Du blir förälskad i din närmsta vän av motsatta könet och ni börjar umgås mer och mer, och du nästan, NÄSTAN, försummar din partner, och du funderar på att lämna honom och tillslut så gör du det för att det känns inte rätt.
Eller så stannar du med din partner, för ni är ju förlovade trots allt och förväntas vara det perfekta paret enligt era övriga vänner. Och då brister din väns hjärta, för han/hon verkligen hoppades att du skulle ta steget och lämna "själsfränden" för att spendera ditt liv med honom/henne istället.
Eller så märker din partner att du umgås väldigt mycket med den där speciella vännen och blir paranoid. Han/hon börjar tjuvläsa dina sms, msn konversationer, PM på bilddagboken/whats-the-community och börjar svara i din telefon. Märker din partner att det är något lurt på gång så kommer rädslan av att denne kan förlora dig, och denne kommer att vara ensam utan närhet, så kommer han/hon ställa ett ultimatum (visst är ultimatum otroligt kul!) att antingen så väljer du din vän eller din partner. Men så finns den enkla vägen, du skiter fullständigt i ultimatumet för risken finns att din partner går åt motsatt håll, för ni har ju bara vart förlovade och tillsammans i 1-2 år, och du lämnas att dö i dina egna tårar med ditt sårade hjärta. Istället så förbjuder du din partner från att ha någon som helst kontakt med dennes vän.
En himla masstext det vart, men jag kan bara inte förstå det hetsiga med förlovning hit och dit. Är det den nya trenden? Hitta en snygg snubbe/brud och förlova dig med personen. Det är ju som att vara tillsammans med någon som vanligt fast utan ringarna. Ringarna är bara en accessoar som smyckar ditt finger, men som du ändå tar av dig när du är ute och vistas på köttmarknaden.Jag menar inte att framstå som en pessimisst, även om jag börjar bli mer och mer som det än en optimist, vilket är otroligt synd.
Okej såhär ligger det till alltså. Konsekvenser och otrohet och en massa skit. Och det är i princip det jag vill komma fram till, det kanske är lite luddigt, kanske inte lika bra skrivet som första I PUT THE METRO IN METRONOME, men det är såhär det kan gå till. Jag brukade vara en glädjespridare, nu är jag en skitliv spridare åter igen.
Men ingen säger att det måste hända efter 1-2 års förhållande, all otrohet, paranoia och skit som jag skrivit om, utan det kan lika gärna hända när ni är 40 år gamla och har barn så det tjuter om det. Då kan man nog prata om att bryta giftermålet eller möjligen separera innan man hatar varandra och låter det gå ut över snorungarna.
Eller så inser man bara efter ett år som förlovade och mycket tid tillbringandes tillsammans att man kanske inte passar ihop trots allt, man börjar gå varandra på nerverna för små saker och man blir paranoid. För vi återkommer till detta med dåligt självförtroende. "Åh nej han kanske förlovar sig med mig bara för han inte vågar säga nej" / "Åh nej hon kanske förlovar sig med mig för mitt utseende, och får status med en snygg kille bredvid sig".
Eller så funkar det bara, jag kan ju ha fel. Unlikely but still..
Grattis, du har hittat snubben som står ut med dig och Grattis du har hittat bruden som faktiskt inte bryr sig om du är oskuld eller inte!
Grattis, du har hittat snubben som står ut med dig och Grattis du har hittat bruden som faktiskt inte bryr sig om du är oskuld eller inte!
Glömde..
2008-05-21 @ 13:43:04
Justja, glömde skriva att det blir inget party för mig på fredag, för jag ska ha myskväll med mami och göra tacotårta ^^ vart så sugen när Emeliè hade ätit det hos sin moster så jag måste faktiskt prova! :) Kolla hennes blogg om ni vill se bild (finns väll någonstans, hon spammar ju sin blogg ^^)
Så om ni vill festa blire prolly på lördag, sen får vi se vad jag gör i helgen!
Btw, gymmet har fuckat mitt konto så jag har skulder där på typ 500kr :s HUR FAN HÄNDER DETTA.
Lördag
2008-05-17 @ 12:04:48
Igår gjorde jag inte mkt alls, pga vädret. Det får mig att vilja sova tills det blir soligt igen. Var ute en stund med Emeliè innan hockeyn, käkade lite glass hemma osv.
Sen runt halv 11 på natten så gick jag och alle till Jonas och såg på Halloween. Trodde det skulle vara en skräckfilm, och visst, visa kanske blir rädda för den, men jag fann den mer spännande faktiskt.. Och aningen eww.
Sen såg vi på ngt som gick på 1an, kom in i typ.. mitten av filmen, sen chillade vi lite tills jag ville hem o sova. Men vart inte dirr trött när jag kom ut och regnet öste ner på mig och det var svinkallt, så jag drog på en film hemma när jag kom hem. The Mist <- pew pew.
Så jag la mig ungefär vid 5 eller nåt. Hörde iaf tidningen komma på morgonen så måste ha vart tidigt. Sen vaknade jag typ 11.. skit sne, skit trött, skit sne.
Är fortfarande skit sne och skit trött. Känner verkligen inte för gym i det här vädret saja. Det jag kan tänka mig att göra idag är att städa hemma för alla pengar jag fått av pappa (han var jätte snäll saja) och sen typ se på film och mysa med mig själv med godis. tack ja hejdå.
bjuder på våran projektlogga också, vilket påminner mig om att jag måste skriva klart projektrapporten....
