Jag vet inte om jag sagt det här förut, för det enda jag vet att jag sagt är att tjejer är självdestruktiva av ren natur. Men det jag undvek att peka ut var att jag också är det, även om det är underförstått.

Det är på senaste tiden som jag upptäckt att jag är mer självdestruktiv än jag egentligen förstod.
Under ett tag har jag vetat att jag vill ha det jag inte kan få, men jag har också kommit fram till att jag inte vet skillnaden på kärlek och attraktion, utan jag vet det efter jag har haft sex med killen jag är attraherad av. Så jag spanar, letar i ett desperat försök att hitta kärleken igen och den jag egentligen är men allt jag hittar är enstaka killar som jag flörtar med i ett hopp om att få intresse (som jag förståss får och blir ointresserad men kan inte backa ur för jag vill egentligen inte lead them on, om ni förstår), som jag sen har sex med eller ens bara hånglar med. Det sjuka är att jag får en sång äcklig ångest efteråt så jag inte ens vill titta på mig själv för det jag gjort är så fel, och jag känner att hela kroppen skriker det åt mig. Men som vanligt så skrattar jag bort det och låter ingen se den sidan av mig, för den är inte vacker eller normal så vitt jag vet.

Jag vill inte vara en sån där brud, jag vill inte känna såhär och vara så himla dum i huvudet som jag är just nu, men det går inte o hindra på något sätt. Det har gått bra i någon vecka och sådär, ignorerat allt jag känner när jag träffar whoever it might be, men.. Något tar över och jag antar att det är desperationen över att jag är ensam.

Igår var jag på fest som jag sa. Jag var den enda som var singel utom Fredrik som kom med crille, och det kändes på riktigt. Jag såg hur alla runt om mig hade någon som dom bryr sig om och vice versa, men ändå så klagade dom på småsaker (tänker inte säga vem vad eller hur, för det är bara dumt). Jag förstår det inte. Varför sitter dom med allt jag vill ha och klagar? Så som jag ser det borde dom vara så underbart lyckliga att dom har något bra för sig, men på något sjukt sätt så är dom inte det, vad jag förstår.

Kan det vara så att dom tror att det är för bra för att vara sant så dom försöker hitta fel i allt angående sin partner? Att dom är ovana vid att ha det bra liksom. Jag vet inte. Jag försöker förstå, jag försöker sätta mig i deras situation men jag kan inte, inte just nu iallafall. Och jag kan inte undgå från att undra om det bara är dom som är sådana eller om det är generellt sett alla?