Fick en förfrågan om jag sett en drugdeal irl igår. Först satt jag i ca 5 minuter och läste om och om igen och tänkte "vad i helvete menar snubben?" så jag frågade och han menade vad han skrev. Jag svarade (ännu en gång) av instinkt "Nej."

Men efter den konversationen så började jag tänka lite för mig själv, har jag verkligen bevittnat en drugdeal irl?
Visst, jag har sett folk, vänner, dra i sig både det ena och det andra. Jag har fått förfrågningar om att vara med i den roliga kretsen och vara lika keffa som dom är, och nekat. Pga min far, som sa till mig "Becca, tar du droger så FÅR jag reda på det, och jag SKA jaga dig runt hela jorden om det så behövs och döda dig." .. Det är ett jäkla bra argument mot att inte ta droget eller vad säger ni som känner min pappa?

Anyway, blev lite vilse från topic nu men.
Jag rensade hela min hjärna och började tänka och fundera på minnen långt bak. Och ja, jag har bevittnat en drugdeal omedvetet. Jag minns fortfarande när jag var kanske 14 år, följde med pappa för vi skulle handla pizza men vi åkte en omväg för han skulle fixa en grej med sin dåvarande kompis Clabbe (som var mammas tjejkompis snubbe vid tidpunkten), och jag följde med in till snubben och jag bevittnade hur dom dealade droger mellan sig. Pengar mot droger.

Nu när jag tänker på det här minnet så känner jag mig helt lost. Ännu en gång är Becca lost, bra där. Men hur kunde jag veta? Jag var 14 år, ovetandes om min pappas mörka sida och oskyldig. Det var då pappa var min stora förebild.

Och när vi ändå kommer in på förebilder. Jag hade Jörgen som förebild, tillsammans med min pappa. Men nu på senare tid har jag fått veta att han har vart precis där pappa är, eller var. Jag vet inte riktigt än vart pappa är i sitt liv. Är han vid vändpunkten då han förstår att han inte kan hålla på så som han gör pga oss som är hans familj? Eller är han fortfarande vid återvändsgränden där han inte längre bryr sig?
Hursom, så vet jag nu att Jörgen är inte den jag trott han är. Han är inte den som svarar i telefonen mitt i natten när det väl gäller och man behöver honom. Det har jag trott hela mitt liv i princip. Men det jag vet är att pappa svarar i telefonen mitt i natten, när det verkligen gäller är han där på 5 minuter. Oavsett vart han befinner sig.

Som när det var bråk och jag fick stryk (om man nu kan kalla det, nära på iaf), och jag ringde pappa, han svarade och sa "jag på mälaren, men jag kommer om 5 minuter." och innan det hade jag ringt Jörgen, för jag vet att han bor relativt nära. Han svarade inte ens.

Vilken vändning det här inlägget tog. Börjar handla om droger, slutar med vem jag kan lita på när det gäller.
Citerar: Jag skiter i glitter, ni skiter i lojalitet mot vänner.