Okej, jag vet att min blogg är lite ur balans, men det är jag också. Ganska rejält. But don't fear, jag sitter inte och tycker synd om mig för att jag är ostabil, utan jag försöker reparera mig och mitt inre, vilket kommer ta sin tid.

Idag är en dålig dag där jag behöver vara själv, helt själv, inga konversationer eller dylikt. Jag behöver bara få vara i mina tankar. För inatt drömde jag om farmor, att jag hade panik för jag var tvungen att berätta allt för henne innan hon försvann igen. Men känslan av att få krama henne och prata med henne var obeskrivlig. Det är allt jag önskar, att få prata med henne en sista gång bara. Att kolla min mail och se ett underbart mail från henne. Att få höra hennes skratt och tankar och hennes episka historier om släkten från hennes sida. Ingen var henne lik och jag ägnar alltid en tanke om dagen åt henne. Varje gång jag har på mig hennes klocka så känner jag hennes omtanke, värme, kärlek och framförallt hennes förståelse.
När farfar frågade mig om jag ville ha klockan, för att farmor hade velat det, så visste jag inte ens vad jag skulle säga och jag vet fortfarande inte det. Jag önskar att jag hade mer tid med henne och att jag inte var och är så instängd att någon måste dö för att jag ska förstå att jag måste släppa folk in.

Men det är svårt att släppa folk in. När jag väl har släppt in en så vill fler komma in och se & höra. Jag är så fruktansvärt rädd att folk inte ska acceptera den jag är inuti, för de flesta har ändå bara skrapat på ytan. Jag tror inte folk vet hur mörkt det är inuti mig.

De senaste två helgerna när jag har druckit på fester och events så har jag tillåtit mig själv att släppa ut en del känslor jag har, fast jag är livrädd att jag ska bryta ihop. Men jag har släppt ut bit för bit, och ibland är det inte en fin syn. Som förra helgen då jag totalt avsnoppade Emeliè, men hon stod bara i skottlinjen och jag menade ingenting mot henne. Nu i fredags så släppte jag ut en del mot Joel, med att ignorera och ge han onda blickar och tankar, men han stod bara i skottlinjen.

Jag vet inte varför jag bara skjuter mot dom två, men förmodligen så är det för att dom är mina närmaste vänner och för att jag på ett undermedvetet sätt vill se om dom fortfarande finns kvar dagen efter att dom har sett mitt dåliga beteende. Grejen är bara att dom har bara sett en otroligt liten del av det som finns i mig.

Nu de senaste dagarna har jag även skjutit mot mamma och pappa, för dom tänker avliva våran katt Tussan. Den katten har vart en sån otrolig tröst för mig när jag haft svårt att hantera mina känslor, för det är som att hon känner på sig när jag mår dåligt. Det är då hon kommer och gosar, jamar och är allmänt söt.

En sak jag vill påpeka också är att jag ska ta det vitt en tid nu. Jag måste lära mig att släppa ut känslor i nyktert tillstånd istället för när jag är onykter, för jag vill kunna kontrollera det ordentligt. Men jag ber om ursäkt i förväg om just du står i skottlinjen. Annars är det bara att flytta på dig så blir nog allt bra.