Killar som diktar och skriver poesi gillar jag. Det visar att det finns ett djup som ingen kan se när man tittar på honom, men den finns ändå där. Jag gillar den känslan när han skriver en dikt om mig och att han gör det på ett så varsamt och vackert sätt.
Sen finns det som killarna som man kanske råkar klicka förbi på bilddagboken, lunarstorm, snyggast, facebook or whatever, som skriver otroligt fina dikter, djupa dikter som man verkligen känner igen sig i. Och man tänkte "underbart, han måste ha en högre kraft inom sig". Sen kollar man vidare i hopp om att se fler dikter och läsa mer om personen i fråga. Man klickar och hamnar på en bild, där han håller en pistol i munnen och är redo att placera hjärnsubstansen på en vägg (med texten "mina innersta tankar"). Direkt så avstyr man sina tankar om att han är en högre varelse än dig själv, och man känner avsmak för honom.
Det ger mig obehag. Att en människa så enkelt är redo att ta sitt liv för att han känner sig oälskad, ensam och slapp. Framförallt att han kan skada sig själv så enkelt i tankarna, utan att ens röra en muskel i ansiktet.
Det sårar mig. Att en sådan vacker person, som har så mycket att skriva och ge oss andra vanliga människor, bara vill lämna det blankt efter sig, när han precis gett oss så mycket. Ta mig inte fel, för hans bilder är otroligt bra i mina ögon, hans dikter mäter sig inte med någons jag sett på år och dar. Men att han mår sådär.. Det känns endast fel.
Jag hatar det.

När jag var omkring 15 års åldern så umgicks jag med en kille lite då och då, mestadels som vänner men vid den åldern så kretsade mycket omkring kärlek och hitta en pojkvän om man är tjej. När vi var hos honom så kunde han helt enkelt klappa till sig själv, skada sig själv, och tycka att det var.. Tufft? Att han var cool? Att han imponerade på mig, genom att visa sin styrka och hur hårt han kunde slå sig själv utan att han egentligen brydde sig om smärtan.
Det gav mig obehag. Jag mådde illa för jag kunde inte förstå vad som driver en människa till att skada sig själv på det sättet. Och hur han inte ens brydde sig och att han tyckte att han var fräck som kunde göra allt det där mot sig själv.
Jag var rädd. Om han så enkelt kan göra sig illa, utan att ens rycka på axlarna, vad kunde han då göra mot mig?