Tre dagar kvar, sen kommer han!

Idag tog min gametime slut i WoW, vilket kändes fruktansvärt imorse, men bättre nu. Jag har känt att WoW har påverkat mitt humör negativt de senaste dagarna och då passar det bra med en liten paus tills cashen kommer in. Känner mig redan på ett bättre och piggare humör, men det kan lika gärna vara promenaden jag tog i stan. Och det kan vara solen också som får mig att må så fruktansvärt bra.

Idag har jag också försökt få tag på någon i min skola som kan ge mig info hur jag gör med CSN bidraget, men ingen lycka. Gick inte bättre av att jag gick till skolan heller för jag hittade ingen eller inget där inne. Så ska försöka igen imorgon och gå upp lite tidigare och ringa några samtal och se vart det för mig.

Nu ska jag bädda rent sängen och tvätta massor, städa rummet och kanske ta en matbit senare. Känner mig aningen taggad faktiskt. Bjuder på en bild på mig också från i lördags. Ser ni de konstiga märkena på speglarna? Sjukt skumt, för dom finns inte där annars. Spöken finns!

Igår var det party hemma hos familjen Edlund Lindfors. Det var kul till och från, men mestadels drygt pga Oscar ofc. Men vart bättre när Wennberg kom hit och då höll han sig borta, tack och lov! Var kul att höra på allt prat och sånt, men jag fick en killer-huvudvärk när det vart sent och det var inte det lättaste att försöka sova eller vila med dunkande musik och folk som var i mitt rum och pratade eller vad dom sysslade med (vill helst inte veta).

Så nu är denna vecka slut och jag ska försöka ta nästa med positiva tag, för förra veckan fick jag verkligen kämpa eller hur man ska uttrycka det. Skulle vilja ha min bästa vän runt hörnet 247 om jag fick bestämma så jag kan ventilera och höra hennes gudomliga råd haha.

Vädret idag är helknasigt, jag gillar det inte. Gillar inte heller att jag har en sjuk saknad efter min man idag. Håller nog ihop med att vädret suger och är värsta mysvädret. Men det är bara 6 dagar kvar, så jag räknar ner. Surt att jag inte har pengar på mobilen heller för att smsa honom, så får klara mig med att han smsar någon enstaka gång.

Ikväll blir det förmodligen party, får se hur jag orkar. Ska försöka ta lite bilder, om jack inte har förstört min kamera. Nu vet ni det iaf, hejdå

Hade en riktigt saftig dröm inatt.

Det var liknande till en raid först och främst. Vi skulle slåss mot Elementals (jag, Jacke, Falis, Jhnns och några till från IRL livet) och vi befann oss hemma hos min morfar i vardagsrummet. Grejen med den här raidbossen var att den intog ens kropp, man liksom såg hur hennes kropp sögs in i en annans på ett ganska luftigt och magiskt sätt. Självklart så börjar hon sugas in i Jackes kropp och jag blir asrädd för han skulle dött om hon fullbordade "ritualen" eller hur man ska förklara det. Men tur som var så hade jag ett sorts batman bälte på mig fast med mina totems, och jag hade en totem som tog kontrollen över elementals. Så jag trycker på knappen och totem kommer ut men den gör inte som den ska utan den gör så att raidbossen attackerar mig istället och suger sig in i min kropp.
Sen hände lite grejer (är lite suddigt över vad som hände) men hon börjar jaga mig och hota mig med dilemman men efter att hon jagat runt mig och hotat med att döda Jacke och ta honom ifrån mig så lurar jag henne på något sätt och hon dör och förlorar. Jag räddar Jacke och dagen, men min töjning vart förstörd (den schackrutiga, den liksom smälte i färgerna och vart som något hippietryck istället). Drömmen avslutades med en "äkta kärlekskyss" (quote filmen "Förtrollad" med Patrick Dempsey) och jag vaknar med ett leende på läpparna.

Tror jag fick med allt men är inte säker, det dyker säkert upp något mer snart.

Tanken på att bara skriva i min privatblogg frestar mer och mer för varje gång jag loggar in här. Allting känns plötsligt så publikt och offentligt för alla att se och jag vet inte om jag vill att alla ska se mig.

För tillfället kämpar jag emot mitt låga självförtroende och tar dagen som den kommer. Går mestadels och önskar dagarna kunde gå fortare så Jacke kunde komma hit nu nu nu, men det går inte särskilt bra. Får stå ut i 2 veckor till och hoppas jag inte avlider av saknad (vilket verkar högst troligt just nu).

Annars går skolan bra. Jag kämpar på. Sover dåligt om nätterna. Äter dåligt om dagarna. Spelar dåligt i övrig tid.

Vill bara ha min Jacke här nu och mysa och bo i sängen ett tag.
Bjuder på en bild så länge.

Varför är jag ledsen och aningen deprimerad här hemma? För jag känner en sorts press på mig, att vissa saker förväntas av mig. Det är inte bara hemma jag känner det utan det är när jag är med Jacke till och med.

Den här pressen får mig att känna prestationsångest, att jag inte presterar så som jag borde göra, och det leder till att jag får ångest och tillsut blir jag ledsen och deprimerad. Jag förväntas att jobba/plugga, städa här hemma, vara en perfekt syster, en perfekt flickvän, en perfekt vän. Och allt jag känner är att jag vill lägga av och gå därifrån, så jag gör motsatsen oftast. Jag jobbar/pluggar inte. Jag städar inte. Jag känner obehag eller irritation varje gång någon av mina bröder vill mig något. Jag blir osäker och tappar självförtroendet när jag är med Jacke. Jag blir osocial med mina vänner och vet inte hur jag ska prata eller bete mig runtom dom.

Grejen är att jag vet så väl att jag kan göra allt som förväntas av mig. Jag backar bara för jag vet inte om jag gör det bra eller rätt. Tror säkert att Jacke har märkt det ibland när vi är intima (om man ska vara finkänslig) att jag får prestationsångest ibland. Jag är så oerhört rädd för att göra fel eller säga fel så det slutar med att jag sitter tyst och låter tankarna spinna; Tänk om jag öppnar mig för honom och berättar om min osäkerhet och varför jag behöver fråga saker som han säkert tycker är helfnoskiga, och han börjar skratta åt mig (eller vad som).

Det hjälper inte heller att min hjärna och mina twistade tankar får mig att må ännu sämre. Tänk om han tycker jag är tråkig, dålig, ful eller en tönt. Och det är sånt som jag inte vågar prata om heller för det låter så fel, även om en del av mig tror fullständigt på att det är så han ser mig. Men jag vet att jag måste prata om det här för att mina tankar ska sluta tortera mig, för mest av allt i hela världen så vill jag inte förlora honom.

Hela det här inlägget låter säkert helt fel. Vet inte ens om jag fick fram det jag ville, så nu får det bära eller brista.

Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen, som att bli helt eller delvis övergiven. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.

---

Nej jag har inga ord. Tänkte sitta och skriva om hur jag mår men jag har inga ord. För det mesta känner jag mig ledsen.