Tillit. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kärlek. Vänskap.

Allt detta och så mycket mer försöker vi vardagligen samla på oss. Jag anser att vi inte kan klara oss utan dessa saker., och att dom är beroende av varandra på ett eller annat sätt.
Utan tillit finns varken vänskap eller kärlek. Utan uppmärksamhet så finns inte bekräftelse. Utan vänskap finns inte kärlek.

Frågan jag ställer mig är: Varför försöker vi så hårt för att uppnå detta. Varför kämpar vi dag in och dag ut för att känna oss älskade, litade på och bekräftade. Måste du ha en eller flera personer som tycker om dig, som bekräftar för dig att du duger precis som du är. Eller om vi ser det från en annan vinkel, behöver du en vän eller en älskare för att bevisa för omvärlden att du duger som du är, genom att få bekräftelse vardagligen.
Har vi så dåligt självförtroende att vi måste lita på andra, att dom får oss att förstå att vi är inte så kassa som vi tror? Skrämmande nog så tror jag det.

En annan sak jag har upptäckt på senaste är hur fel jag haft om personer i mitt liv, angående personligheter och hur dom känner om sig själva. Den självsäkraste personen jag mött, är inte alls i själva verket stolt över sig själv. Han har högt självförtroende, men det kan brytas ner med den enklaste förolämpningen eller kommentaren, och han mår så dåligt som jag gör varje dag.
Detta chockar mig, det får mig att se att livet är inte som i sagorna eller som på film. Det får mig att inse att dom som är snyggast i västerås också är mänskliga, och det skrämmer mig. Vem ska man då titta på och önska att man vore när man sitter på ett fik inne i stan? Det finns inga förebilder längre, det finns inga perfekta och felfria människor där ute. Dom är precis som dig och mig, och jag vill inte ha det så.

Om dom också söker bekräftelse och kärlek och är desperata efter att få höra hur bra dom är, vad ger det mig rätten att sträva efter detsamma? Jag strävar efter bekräftelse för att jag vill uppnå det som dom perfekta människorna redan har. Men om dom inte har det, vad har då jag?
Om dom söker samma saker som jag söker, vad strävar dom efter då? Vem är deras förebild som dom kollar på och tänker "Henne/honom skulle jag vilja byta plats med"? Har dom förebild eller försöker dom bli bättre än vad dom redan är, eller kollar dom på oss andra, som kollar på dom, och vill bli mer som oss? Hela världen är upp och ner, hela min tankebana är förstörd. Vad strävar jag efter? Vad vill jag uppnå? Hur vill jag se ut? Vad ska jag klä mig i? Som sagt. Min värld är förstörd.

Förut, skrattade jag åt dom som jag nu kollar på. Jag tänkte "Hur kan dom leva som om gör, säga att dom har problem som alla andra, när det egentligen bara är ett litet drama som dom gnäller över". Jag hånade dom för dom trodde att dom visste hur svårt livet kan vara. Jag kände stark skadeglädje för dom så fort något litet gick snett i deras perfekta liv ( 1)ånej en nagel har gått av, 2)min klänning matchar inte mina skor, 3)jag har slut på mascara).
Jag skrattade åt dom för dom kunde aldrig förstå det som jag, och andra, får stå ut med nästan varje dag i sitt liv. Jag skrattar för dom sitter hemma och har ingen aning.
Ironiskt att jag nu sitter och vill vara en av dom.