Alla vet vi att världen är cp. Det är ett faktum och att vi lever ett skitliv mer eller mindre. Vi har våra lyckliga stunder, sure, men sen kommer skitlivet ikapp lika snabbt. Tänk sen när man dör och man tänker "fan, äntligen får jag ett slut på detta, jag kommer upp till himlen (or whatever) och hare bra". Tänk då om vi reinkarneras och då suger livet i all evighet.

En annan tanke.
Alla är rädda för att bli galna, eller bli sedda som galna. Alltså psykotiskt galna. Som att man ser saker som inte finns etc, ni fattar?
Då är det ju så att vi märker inte själva om vi blir galna. Vi tror ju att allting står rätt till, det är ju våran hjärna som vi förlitar oss på för att ens kunna leva och klara av vardagen. Då återstår det åt andra att avgöra om du är galen eller inte.
Men tänk då om det bara är du som är normal och tänker vettigt, och att allt det du ser och upplever är på riktigt. Att det är dom andra som är galna som inte alls ser detta. Din hjärna är mer utvecklad än alla andras. Du är inte galen längre kommer du fram till, samtidigt som du sitter på mentalsjukhuset för att de andra som inte ser det du ser tycker du är galen.

I'll just leave this here.