Jag har precis analyserat mig själv.

Anledningen till att jag har vart otrogen mot tidigare pojkvänner (läser du det här och har vart mitt ex, förlåt) är för att jag var osäker och hade lågt självförtroende!

När Niklas dumpade mig så mådde jag så otroligt dåligt och fick så lågt självförtroende, och när jag sedan gick ut på krogen eller på fester och killar visade intresse för mig, så hade jag sex med dom för att jag behövde bekräftelsen. Men det räckte inte med one night stands, eller snygga killars kukar, utan jag behövde något mer. Jag började söka det som jag hade med Niklas, den där oändliga kärleken.

Och jag hittade en kille som jag gillade, han var rolig att vara med och fyllde mitt behov av ett förhållande, men sen när jag hade det där så ville jag ha mer bekräftelse. Det vart som en drog. När man fått smaka lite av haschet så vill man ha något starkare, så man börjar med amfetamin.
Jag började vara otrogen för jag behövde mer och mer bekräftelse, jag ville känna mig så underbart jävla bra hela tiden, attraktiv och snygg och sexig. Jag ville höra att jag var bra, i sängen och som flickvän. Jag var beroende!

Men sen när man vart otrogen så mår man så sjukt dåligt för man har ju snubbe hemma som väntar på en medans man har sex i bilen på uppfarten. Så det slutar med att man dumpar honom och strular runt ett tag, tills man känner behovet av att hitta en ny snubbe, för vem vet han kanske är den som bär på oändliga kärleken!

Hittar snubbe efter snubbe, allting slutar likadant. Tills man förblir singel och ligger runt mer och mer och försöker inbilla sig att alla one night stands är for real, att snubben gillar en, fast han bara vill ha din fitta. Sen mår man dåligt för man känner sig billig och äcklig, samtidigt som man vill ha mer av bekräftelsen. Det är abstinensens tur. Den äter upp dig inifrån och man mår ännu mer skit, för man tror att ingen vill ha dig och du är äcklig för du har haft för många killar och det kommer jaga dig hela livet ska jag säga dig.

Jag har bara tur att jag inte alls är samma person som jag var då, att jag förändrades. Gick igenom den där drug-addict-behandlingen och vart frisk. Nu behöver jag inte bekräftelsen, jag klarar mig utan den för jag VET att jag duger som jag är, jag duger mer än vad jag är. Och jag behöver inte stressa fram kärleken bara för jag är 20 och snart 30.

Im good, and i know it. Och nu har jag analyserat mig själv klart. Hejdå!