Jag tycks inte få ur en viss kommentar jag drog iväg i måndags när jag jobbade och min chef sa "Ta kassan nu, du klarar det". Jag kontrade automatiskt, av ren instinkt, med "Nej jag vågar inte, jag är rädd".

Det har fått mig att undra lite och tänka på mig själv, om hur jag är som person. Är jag verkligen den som är rädd för att prova på nya grejer, för att till exempel få en framtid eller bättre ställt i livet? Jag trodde inte det, jag trodde att jag skulle kontra med "Visst, klart jag klarar det!" men dom orden kom inte, förvånandsvärt nog. Direkt efter jag hade slängt ur mig kommentaren så kände jag hur dumt det lät och jag försökte fly genom att ta kassan fast jag inte vågade, och kände mig ännu dummare när jag frågade efter hjälp var 10e sekund ungefär (nu kommer kommentarerna: klart du inte är dum, du måste ju lära dig och du måste ju fråga om du inte kan bla bla bla).

Detta är en konstig känsla, då jag ser mig själv som en positiv person som tar för sig i livet och jobbar hårt för att finna mig själv, den rätta jag. Och det verkar som att jag är en bit på vägen, i och med att jag precis upptäckt att jag är en rädd person i naturlig väg. Tänk att en sådan liten kommentar kan få mig att tänka så mycket, det är ju fantastiskt!


Men är inte alla rädda av ren instinkt?
Klart ni är. Det är inte bara jag som är rädd av alla mina vänner, folk runtom mig och hela Sverige. Ni skulle nog inte ha kontrat eran chef med samma replik som mig men ni skulle tänka den, det kan jag slå vad om. Och det är ju givet att man är rädd när det är något nytt man ska göra, och måste göra, som till exempel när man börjar på ett nytt jobb, man ska lära sig en ny ambition eller om man får en sällsynt möjlighet. Fan, till och med om du vinner miljoner på lotto så är du rädd för du vet inte vad du ska tänka. Då är rädslan det första som face plantar dig.

Hur botar vi rädslan då?
Nej det kan vi inte. Det enda vi kan göra är att ser på saker och ting mer positivt så att det man är rädd för inte verkar lika läskigt längre. Men rädslan kommer alltid att vara där, annars skulle vi nog göra dumma saker ganska ofta. Som att hoppa utför grand canion utan säkerhetslinor, för man är inte rädd för vad som kan hända en om man gör detta.

Tack och lov för rädslan, PRAISE THE FEAR.