Idag släppte jag ut mina känslor som jag låst in i mig under några månader.

inatt gråter jag utan stopp

Inatt så drömde jag att jag var gravid, inte höggravid men gravid. För att fira detta så var jag på en bjudning/fest med Emeliè, Joel, Jacke, Madde och en massa folk som jag kände och alla var jätteglada för min skull. Mitt under serveringen av Emeliès mat så kände jag en otrolig smärta i magen och så kändes det som att jag kissade på mig, så jag kände på stolen jag satt på med handen för att vara säker på att jag inte kissat på riktigt, men när jag kollade på mina fingrar så var det klar rött blod och blodet slutade inte att komma. Självklart så hade jag fått missfall och alla stod och skrattade åt mig utom Emeliè och Jacke. Emeliè försökte stoppa blödningen med en kompress på min arm (wtf?) och Jacke började slå ner folk som skrattade åt mig haha.

Idag är en sån hemsk dag. Det regnar och åskar utomhus. Och jag har världens lägsta självförtroende idag, vet inte varför utan vaknade såhär. Det jag inte förstår är hur jag kan bli såhär utan förvarning. Så mitt dåliga självförtroende leder till att jag blir lättretlig och tjurig, samtidigt som jag är lite ledsen och söker uppmärksamhet över hur jag ser ut. Svårt att förklara det sista men låter det stå som det står. Nu ska jag se på tv.

Idag är en av de sämre dagarna. Jag mår verkligen inte bra idag och mina drömmar hjälper verkligen inte till. Försöker desperat få tag på Oscar för att få prata ut och kanske få ett leende av hans tröstande ord men icke. Känns inte lönt att försöka få tag på Jacke, han är förmodligen väldigt upptagen, men jag sitter ändå vid telefonen och väntar på hans samtal som kanske eller kanske inte kommer. Jag hoppas för våran skull att han ringer. Jag vill inte längre finnas i mörkret och vara ovetande, vill bli av med ångesten jag känner varje gång jag tänker på honom och vad han gör.

Blev kanske lite mer personligt inlägg än vad jag räknade med men jag låter det ligga här.

Del1.
Drömde inatt att jag var på en fest med Coffe och Jacke och det var en kille där (som hade anordnat festen) och han höll på att stöta på mig hela tiden och ta på mig fastän jag sagt åt honom att sluta. Varje gång jag gått ifrån honom så dök han upp igen, omöjlig att bli av med. Tillslut så kom Coffe och såg hur han betedde sig och hur jag försökte streta emot så Coffe slog ner killen.
Direkt efter han slagit ner honom så vart det totalt kaos på festen och Jörgen kom dit med pappa för att se att vi var okej.

Del2.
Jag sitter i Jackes soffa och han pratar om ett fusk jag använt i WoW som han skulle vilja testa (drömde att jag använde ett fusk i WoW för en vecka sen ungefär, antar att det är fortsättning). Men jag kom inte ihåg hur vad fusket var men jag mindes att jag smsat det till honom så jag ber honom ta fram sin gamla mobil så vi kan kolla utkast eller skickade meddelanden, så vi kan få tag på fusket. Så han hämtar sin mobil och jag sitter och knappar runt (skärmen var sjukt skum, som en dator typ med massa boxar där det stod saker som "inställningar" etc). När jag fipplar så ser jag att om jag scrollar längre ner på skärmen så kommer andra boxar upp med sms/meningar från en tjej som heter Hanna (som tydligen var hans första flickvän ever och dom hade en hund tillsammans), hon hade skrivit massa gulligull och jag vart sjukt illa till mods och scrollade jag ännu längre ner så ser jag kärleksförklaringar från Anna om hur mycket hon älskar honom och gör vad som helst för att få tillbaka honom. Jag vart sjukt illa till mods och cpledsen, precis efter jag kastat bort mobilen från mig så kommer mamma och pappa instormande med Coffe och frågar om jag vill åka med dom hem igen eller stanna hos Jacke (dom hade köpt mcdonalds och var jättestressade för maten blev kall eller något sånt) och jag kände en ruggig ångest smyga fram medans jag försökte bestämma mig. Då håller Jacke om mig och ber mig stanna för han vill inte att jag ska åka än, så jag stannar och pappa blir irriterad över slösad tid eller nått. Sen vaknade jag.

Precis ätit lite spicy hot med baby, my treat ofc för jag är en så bra flickvän. Han har vart ledig idag för han jobbar i helgen så vi har bara haft en riktig slackerdag med lite bus och jävelskap. Nu sitter han och raidar men snart är det över och då blire dags för The Ring! Som jag längtat. Annars då? Jag mår relativt bra, kämpar fortfarande mot mitt låga självförtroende. Vet inte riktigt varför det är så kasst, men jobbigt är det. Förut när jag såg mig i spegeln så var min första tanke positiv (ex. Fan vad snygg jag är) men nu är den mestadels negativ och jag kommer på mig själv med att sitta oh tänka på sätt jag kan bli snygg och söt igen. Varje gång jag tar på mig kläder så känner jag mig ful, när jag ska ta av mig för att sova så gömmer jag mig och försöker skyla mig bäst det går för jag vill inte att Jacke ska se mina skavanker. låter säkert som smörja för de som läser detta men jag är gravallvarlig. Nånting måste ändras och det snart.

Varför är jag ledsen och aningen deprimerad här hemma? För jag känner en sorts press på mig, att vissa saker förväntas av mig. Det är inte bara hemma jag känner det utan det är när jag är med Jacke till och med.

Den här pressen får mig att känna prestationsångest, att jag inte presterar så som jag borde göra, och det leder till att jag får ångest och tillsut blir jag ledsen och deprimerad. Jag förväntas att jobba/plugga, städa här hemma, vara en perfekt syster, en perfekt flickvän, en perfekt vän. Och allt jag känner är att jag vill lägga av och gå därifrån, så jag gör motsatsen oftast. Jag jobbar/pluggar inte. Jag städar inte. Jag känner obehag eller irritation varje gång någon av mina bröder vill mig något. Jag blir osäker och tappar självförtroendet när jag är med Jacke. Jag blir osocial med mina vänner och vet inte hur jag ska prata eller bete mig runtom dom.

Grejen är att jag vet så väl att jag kan göra allt som förväntas av mig. Jag backar bara för jag vet inte om jag gör det bra eller rätt. Tror säkert att Jacke har märkt det ibland när vi är intima (om man ska vara finkänslig) att jag får prestationsångest ibland. Jag är så oerhört rädd för att göra fel eller säga fel så det slutar med att jag sitter tyst och låter tankarna spinna; Tänk om jag öppnar mig för honom och berättar om min osäkerhet och varför jag behöver fråga saker som han säkert tycker är helfnoskiga, och han börjar skratta åt mig (eller vad som).

Det hjälper inte heller att min hjärna och mina twistade tankar får mig att må ännu sämre. Tänk om han tycker jag är tråkig, dålig, ful eller en tönt. Och det är sånt som jag inte vågar prata om heller för det låter så fel, även om en del av mig tror fullständigt på att det är så han ser mig. Men jag vet att jag måste prata om det här för att mina tankar ska sluta tortera mig, för mest av allt i hela världen så vill jag inte förlora honom.

Hela det här inlägget låter säkert helt fel. Vet inte ens om jag fick fram det jag ville, så nu får det bära eller brista.

Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen, som att bli helt eller delvis övergiven. Dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.

---

Nej jag har inga ord. Tänkte sitta och skriva om hur jag mår men jag har inga ord. För det mesta känner jag mig ledsen.

Kanske är det den lilla alkoholen i mig som pratar just nu, men det är ändå bara mina känslor som kommer fram.

Jag har alltid haft svårt att prata om hur jag känner och mår, och när jag väl tar mig "mod" till att göra det så hittar jag väldigt sällan orden för mina känslor och slutar upp frustrerad, irriterad och aningen ledsen om jag ska vara ärlig. Jag vet inte ens hur man börjar prata om hur man mår. Kastar man bara ur sig "jag mår inte bra" och sen låter det ta sin gång?
Under så lång tid har jag vant mig vid att tränga undan mina känslor för att ingen ska se att jag är svag, så att säga. Nu när jag inte längre behöver tränga undan känslorna så får jag inte fram dom riktigt, som att jag tryckt undan dom för mycket för länge.

Hela grejen med att visa att man inte mår bra får mig att må illa ibland för jag kan se framför mig hur mina vänner tassar runt mig "åh, hur mår du Rebecca? Vill du prata om det?" eller att någon ska komma och säga "Kanske behöver du prata med någon proffessionell?".
Vad hjälper det att prata med en proffessionell om jag ändå inte kan få ord till mina känslor. Kan han hitta orden till mina känslor? Starta en gameshow där folk får gissa random ord tills dom hittar rätt. Första pris är att jag mår lite bättre! YAY!

Nej, helst inte.

Och nu befinner jag mig i en sits där jag kan komma tvåa. Visst, jag har vart tvåa förut och då har jag alltid kunnat gå därifrån när jag vill på mina villkor, men den här gången vill jag inte gå för något i världen. Men jag oroar mig som alltid, stressar upp mig för saker som jag inte har någon inverkan på och jag får utslag och ont i magen och blir allmänt fel i huvudet.

Jag hatar att bli nedstämd för jag vet inte hur jag ska göra eller bete mig. Det är då som jag inte vill känna något och gömma mig någonstanns där jag är trygg (vart fan nu det är) men istället hittar jag min väg till flaskan och dricker tills jag ser botten och mår dåligt över hur jag hanterat situationen.

Ta mig inte fel, jag är lycklig, det är jag. Men ibland så bara slår det mig och.. Bäst jag avslutar här för det jag skrivit verkar förmodligen inte vettigt eller logiskt någonstanns ändå. Och nu sitter jag här och undrar om jag gjorde ett rätt val att göra det här inlägget publikt för hela internet att läsa. När ska jag sluta vara rädd för att riva ner murarna jag byggt.

Varför är det så svårt för oss att inse när det är perfekt, så är det perfekt. När ska vi sluta leta efter småfelen och försöka förstöra det som är bra. Kan vi någonsin sluta vara självdestruktiva och riva ner murarna som vi så omsorgsfullt byggt upp. Är det möjligt att sätta all sin tillit till en person och sen lita på att det alltid ska vara bra.
Kommer smällen någonsin att komma, och om den kommer, är den då liten som vi sedan gör stor?

Jag känner mig deprimerad. Trött. Utmätt. Jag är uttråkad. Det är något som saknas, jag känner det alltför väl.

Jag är glad över att det går så bra för mina vänner, med allt. Själv står jag och trampar på samma ställe i evigheter för jag vet inte vad jag vill, eller vart jag ska. Vilken väg bör jag gå, höger eller vänster? Ska jag göra vad som förväntas av mig eller ska jag gå min egen väg. Vilken är min egen väg? Vem är jag menad att bli och att vara. Vem är jag nu? Är jag nöjd med det jag åstadkommit såhär långt? Är jag lycklig?

Jag har en miljon frågor som susar i mitt huvud. Inte bara om vem jag är, vad jag bör göra, utan om allting runtom mig. Helt plötsligt så förstår jag inte hur allting fungerar, vad som är moroten för.. Livet, I guess. Vart hör jag hemma, och varför hör jag hemma där. Jag är vilse och jag ser inte hur jag ska komma härifrån.

Jag hade allt jag kunnat önska mig, och sedan var allting borta. Nej, inte borta, jag tappade det bara och nu vet jag inte hur jag ska få igen det.
Vart är alla midnattspromenader, stunderna under stjärnorna där vi satt och kedjerökte, pratade om allt och var lyckliga. När släpper vardagsångesten greppet om mig och låter mig andas normalt igen, istället för att jag behöver kippa efter andan dag in och dag ut.

För inte så länge sen var jag orädd för allt, jag tog för mig av det som fanns framför mig. Men nu helt plötsligt så ryggar jag tillbaka vid det okända och vill inte ha med det att göra. Jag behöver något nytt, något som stimulerar mig och ger mig en lycklig stund, om än bara för stundens timme.

När något händer mig, något negativt, så tänder jag till, blir arg och agressiv för att provocera. Alla handlingar har konsekvenser, good and bad, och jag vill se något som kanske, KANSKE, får mig att lysa igen. Något som ger mig min morot, ger mig en uppenbarelse och känslan att jag kan gå vart jag vill bara mina fötter följer mig. Det låter så sjukt fult och dumt, men jag söker någonting. Jag vet bara inte vad än. I'll let you know when i get there, and maybe we can meet up.

Jag är inte mycket av en "believer" som man säger. Jag tror inte på Gud och tillfälligheter.
De få saker jag tror på är för det första en sorts andevärld. Då menar jag inte att våra s.k själar lever vidare i en annan dimension, utan jag tror på att våran materia i kroppen, det atomer som håller ihop oss lämnar ett eftermärke när våra kroppar slutar leva. Eftermärket består av elektricitet och diverse gaser från atomerna och våran hjärna. Mer vet jag inte vad jag ska säga eller tro då en del människor sägs ha kommunicerat med spöken/andar, men en stor del av det som har rapporterats och dokumenterats är till stor del fantasi och hallucinationer, och en stark vilja att se en viss person.

En annan sak jag tror på är liv på andra planeter och universum. Det är bara logiskt att det finns liv utanför Solar 3 (also known as Tellus and Earth) men jag tror att vi har ett slags gudskomplex och tror att vi är den enda livsformen som finns i världen, iallafall en stor del av oss. Men det finns annat liv, och förhoppningsvis ett större och mäktigare liv än människan. Dessvärre tror jag inte att människan är beredd på att välkomna ett nytt liv till Jorden, då vi är ignoranta med gudkomplexet jag nämnde tidigare. Jag hoppas bara att vi kan öppna våra sinnen mer i framtiden, och även om jag inte får uppleva alien life, så hoppas jag att det ändå händer.

Att känna varenda morgon man vaknar hur alla vänner glider genom fingrarna, att livet och orken bara försvinner. Vad gör jag åt detta? Skyller det på någon annan. Låter någon annan vara min syndabock, som jag kan tänka onda tankar om utan att det rör mig i ryggen. För det är inte mitt problem, det är deras fel.

Känna bitterheten omfamna mig var något jag aldrig trodde mig få uppleva. Jag är ju optimist, naiv och underbart glad jämt. Så hur hittade bitterheten mig? Såg du en liten springa i min fasad och tog chansen? Jag förstår inte.

Why hate when you can love körde jag mycket med. Men det känns mer som Why love when you can Hate?

Om någon trodde att Jungfrun var en blid, undfallande och oskuldsfull varelse så tar han fel.

Den som är född i Jungfruns tecken har en vilja av stål och vet precis hur hon vill ha det. Men innan hon utför en handling vidtar hon alla försiktighetsmått och alla andra möjliga sätt att gå tillväga. Förmågan att analysera är Jungfruns starka sida.

Därför är hon mer än någon annan lämpad att handskas med sådant arbete som fordrar sinne för detaljer, precision och perfektion. Hon är mycket kritisk, både mot sig själv och andra. Något som andra lätt kan uppfatta som intolerans men som egentligen är omtanke. Jungfrun tror sig nämligen veta vad som är bäst för de människor hon omger sig med. Hon menar väl och uppträder oftast på ett mycket oegennyttigt sätt. Ingen kan lyssna så deltagande som Jungfrun och hon ställer gärna upp för den som har problem. Hon ger allt men fordrar lika mycket i gengäld.

Hon är verkligen en människa att lita på. Hon är rak och sådant som hyckleri är henne fullständigt främmande.

Jungfrun är en realistisk och jordbunden människa, liksom de andra tecknen - Oxen och Stenbocken - som också är så kallade jordtecken. Men till skillnad från dessa är hon sällan till freds med nuet, drivs ständigt som en inre ångest mot nya arbetsuppgifter. Hon skulle inte klara sig en dag utan att få arbeta.

Jungfrun ser ofta mycket bra ut. Hon är alltid noga med att hålla sig fräsch och välvårdad och klär sig lite åt det sportiga hållet. En fläck på kläderna kan göra henne upprörd som ingen annan.

Du som är född i detta tecken skulle tjäna på att lära dig skratta åt dina misstag och tänka på att ingen är perfekt!

Du är organisationsmänniskan och pliktmänniskan med förmåga att analysera och gå metodiskt fram
Får du syssla med besvärliga utredningar, pillrig statistik eller jobba som revisor befinner du dig i ditt esse.
Även kuratorsjobbet skulle passa dig utmärkt, eftersom du har ett hjärta som klappar för människor i svårigheter.

Jungfrun möter sina fiender med kritisk känslokyla. Hon vet exakt hur hon ska rikta kritiken mot den person som är hennes ovän. Det första hon gör när hon möter någon är nämligen att analysera hennes beteende in i minsta detalj. Så när det kommer till konfrontation så vet hon inte bara var felet ligger hos motståndaren utan också varför.

Då tar hon kanske till pennan och skriver ett brev, med en detaljerad redogörelse, sakligt, långrandigt och omständigt byråkratiskt, något som tar fullständigt knäcken på de flesta. Lägg därtill att hon alltid stoppar sina brev i bruna kuvert och anhåller om svar senast den...

Värst drabbad av Jungfrun är den sladdriga, fladdriga men begåvade Tvillingen. Och för Skyttar kan Jungfruns beteende bli ett effektivt stopp att hindra henne från att gå vidare med sina storartade föresatser.


Försonande drag:
Jungfrun slåss aldrig och höjer aldrig rösten.

En kyss på hand...
... är kanske allt hon erbjuder sin tilltänkta partner som redan är upp över öronen förälskad i henne.

Men han behöver inte ängslas över att han inte skulle ha hennes kärlek. Handen betyder inte "hit men inte längre". Den bör tolkas som den utsträckta hand den i själva verket är.

Du som är född i Jungfruns tecken vet hur du ska trollbinda. Ditt reserverade sätt verkar som en ouppnåelig klippa på den hängivne bergsbestigaren. Han beslutar sig för att nå målet - till vilket pris som helst.

Jungfrun kan utåt sett verka kallsinnig, men innerst inne känner hon ett enormt behov av kärlek. Hon är försiktig och ger sig inte hän åt vem som helst. Först efter moget övervägande kysser hon till på riktigt.

Du som är Jungfru, välj en partner som låter förnuftet styra över känslan!

Horoskopet hittade jag HÄR

Satt nyss och läste gamla blogginlägg jag hade på lunarstorm (ja, jag har kvar mitt konto) och jag kom på mig med att le och bli förälskad i känslan jag fick. De mesta blogginläggen handlade om kärlek, vänskap och jag såg hur jag lös av självförtroende. Vad hände med flickan som hade världen i sin hand? Vad hände med kärleken jag hade att ge?
Jag har vart singel nu sen slutet av sommaren 2009 och jag har inte haft sexuellt umgänge sen dess heller. Jag gjorde ett val att vänta och se vad som händer om jag slutar leta runt killar, och hittills har ingenting hänt. Jag började tro att jag hade känslor för en killkompis, och jag tror fortfarande det, men jag har inget pirr när jag ser honom. Så jag börjar tro att det inte är äkta utan känslor av ren desperathet.

Jag vill ha tillbaka mina känslor jag hade för vänskap och kärlek. Jag vill ha pirret och det där fåniga leendet man har när man är förälskad. Fast det kanske bara var en grej man hade när man gick på gymnasiet/högstadiet. Det försvann nog när jag passerade 20års gränsen.

But i hope not..

Jag behöver distans. Varje gång någon smsar mig, ringer mig, skriver till mig på msn så känner jag ett stort Nej i mitt huvud, att jag inte vill svara just för att någon kontaktar mig. Det känns så.. Framtvingat. Jag vill ha det på mina egna villkor. Jag kontaktar, inte ni.

Det påminner mig om tidigare förhållanden, där killen pushar mig eller säger mysiga & söta saker till mig och jag vill bara gå åt det andra hållet. Vill han kyssa mig så viker jag undan, vill han gå på bio med mig så säger jag nej, just för att det är hans villkor och inte mina.

Jag känner att jag behöver ta en paus från allt. Jag vill känna kontrollen igen, att det är Jag som bestämmer och inte ni och jag vill känna någonting annat än ett oändligt mörker. Jag vill kunna känna nånting överhuvudtaget, för just nu är alla mina känslor instängda i mig för jag vågar inte låta dom komma fram ifall det blir för mycket och jag kommer kollapsa. Jag tror det är därför som jag känner någon form av panikångest, eller åtminstone ångest, för jag vet inte hur jag mår för jag inte vågar känna efter. Visst har jag några lyckliga korta stunder och några långa arga stunder men dom försvinner så fort jag försöker tänka på dom för att någonting skyddar mig känns det som. Som att mina tankar och känslor är för starka just nu när jag är så svag.

Så jag tar en paus på obestämd tid från att vara social på riktigt, utan den här masken jag har. Nånting är seriöst på gång och jag vill inte bli pressad till att ta tag i något jag inte är beredd att ta tag i än.

Usch, vet inte hur jag ska beskriva hur jag mår typ. Borde ha svarat på Miriams sms om att gå på pitchers ikväll men jag gjorde det helt enkelt inte. Och jag borde ha svarat på samtal till mobilen och andra sms, men jag gör det inte.

Varför? Ångest helt enkelt.

It's been a while
since i could say that i wasn't addicted and
It's been a while
Since I could say I love myself as well and
It's been a while
Since I've gone and fucked things up just like i always do

Idag hade vi våran ceremoni för att minnas och hedra Anneli Edlund, min farmor. Dagen började ta fart runt 11-12 på morgonen då vi fått våra uppgifter för dagen. Jag, mamma och Gun hade ansvaret för dukningen och att skära bröd och osten som skulle serveras medans Frida fixade med blomarrangemanget i rosen templet och runt borden där vi satt och åt. De andra hade såklart också sina uppgifter, men inga som jag direkt la på minnet.

Klockan 13:00 ungefär kom Frida och Jesper för att hinna hälsa lite och hjälpa till med diverse grejer. Klockan 14:00 kom gästerna i en enda stor klunga, hela 40 personer var vi. Vi stod i ca 20minuter och hälsade på varandra och småpratade innan vi gick vidare till rosen templet som farmor så mycket värdesatte och som vart färdigbyggt nästan precis innan hon åkte in till sjukhuset där hon avled. Vi trängde in oss 40 personer i templet, där en pedestal stod i mitten med ett slags fågelbad format som ett hjärta ovanpå. Hjärtat var fyllt med tre blommor som Frida plockat i farmors trädgård. Templet var omringat med vackra rosor av olika slag och jag längtar tills nästa år då vi åker hit och får se hur mycket dom har växt längs väggarna av templet.

När vi hade samlats där så började farfar prata om farmors barndom och om hennes uppväxt, hur dom träffades och vad konsten och böcker betydde för henne under hennes liv. När Frida skulle läsa upp ett brev hon skrev till farmor innan hon avled så började regnet verkligen ösa ner så vi flyttade oss in till ateljén, som farmor kallade det.

Då hon var så sjuk så kunde hon inte ta sig upp för trapporna till den egentliga ateljén så farfar byggde om garaget snabbt och därmed så flyttade hon sig dit och började måla på direkten

Brevet Frida hade skrivit var vacker, rörande och lyckligt samtidigt som det var så otroligt sorgligt. Efter henne så började Solveig prata, farfar och farmors äldsta vänner som dom känt i 40+ år. Efter dom så pratade Crillan, farfars bror som har haft borelia och mått väldigt dåligt under sitt liv då hans fru också gick bort för en tid sen. Då började allas ögon fyllas med tårar. Slutgiltigen så läste Yata upp en dikt om farmor, och om farväl.

Efter våran ceremoni så satte vi oss ner och började äta kräftor som Solveig och Kjell fiskat upp ur deras eget vatten (dom var gudomliga), och så drack vi sockerdricka till. Det var farmors önskemål, att vi skulle äta kräftor och dricka sockerdricka, då det var ett av de bästa nöjen hon haft i sitt liv både som ung och som vuxen.

Efter kräftorna (och jag åt många!) så gick jag Josef Coffe och Jack ut och tog en cigg och en öl och pratade lite generellt (Jack tog inget av alternativen, såklart), tills jag fick en huvudvärk och var tvungen att fly till mitt rum för att försöka sova bort den. Två timmar senare vaknar jag till liv och har fortfarande aningen huvudvärk, men gick upp för att ta farväl av Frida och Jesper som skulle åka hem. Sen satt vi i allrummet och pratade minnen och skrattade gott om allt.

Jag fick ärva en klocka som farmor alltid hade på sig. En väldigt vacker och fin klocka som inte går på batteri utan man får dra upp den själv. Farmor hade en tanke om att batterierna i de moderna klockorna skulle skicka strålningar genom huden och in i blodet så hon köpte den där. Värdet ligger mellan 5000-10 000kr sa farfar, men det är inget som jag lägger märke till. Det som betyder något är att varje gång jag har på mig klockan så kommer jag alltid att ha med mig farmor i tankarna och i hjärtat. Hon var en enastående kvinna med mycket tankar och visdom i sinnet och hon har gjort så mycket gott mot alla i sin omgivning utan att ens be om någonting i gengälld. Det var alltid "Du först, jag sen" för henne.

Jag saknar dig farmor, mest i hela världen. Och jag hoppas du hamnat i ett bra ställe där du kan vaka över oss och se våra framgångar och motgångar i livet, och jag hoppas att du träffat min mormor och din bror Erik.

---

Imorgon åker vi hem runt 10-11 något sånt och då kommer vi nog hem till 20:00 kan jag tro, då Jocke och dom tar många pauser i körningen. Vet inte än om jag är sugen på att träffa någon imorgon men det återstår att se. Tänker på er där hemma och jag hoppas ni inte haft en alltför tråkig helg utan mig! Vi ses :)