Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men jag finner inga ord konstigt nog. Hoppas man får lite inspiration imorgon på min och Emeliès promenad. Kanske blir lite visare för varje promenad vi tar?

Sen får jag smått lite panik för jag börjar förstå att folk håller på och försvinner ur mitt liv just nu. Farmor, Han, Alex.. Vem står på tur?
Nu kanske till något vettigt.

---

Jag vill alltid ha det jag inte kan få.
Det har speciellt vart om killar i mitt liv, och jag tror det är därför jag har avverkat så många förhållanden de senaste åren. Jag sitter och suktar efter en kille, åtrår honom och vill ha honom. Sen när jag väl får hans kontakt, hans blick möter min och vi börjar få en relation, vi har sex och inleder ett förhållande och jag är nu en del av hans liv, så vill jag inte ha honom längre.
Och det är förmodligen för att jag från första början inte ens har haft riktiga kärlekskänslor för honom utan bara vart sexuellt attraherad av hans kropp och hans sätt att vara. Jag måste nog erkänna att jag är nog lite förälskad i jakten på honom också. Killar jag ser på krogen eller stan (osv) som verkar angelägna om att få mig, eller helt enkelt ger mig känslan av att "han är för enkel att få" har aldrig intresserat mig, för att det finns ingen lek eller jakt där. Det kan gälla vem som helst, och oftast så är de killarna riktigt bra killar också. Stabila och har det klart för sig vart dom är och vart dom ska.
Men när det kommer till killar som jag måste ha så går jag in i leken för att få honom, och det hela tar start så känner jag den där kärlekskänslan och jag kommer på mig själv med att inte veta om det är äkta eller inte. Och hela den där känslan gör det så sjukt svårt för mig att hitta någon. Ibland är det lätt, för känslan försvinner efter den sexuella akten och jag har kommit hem.

Därför berättar jag sällan om killar jag precis träffat och sånt, för jag vet inte ens om det är äkta eller bara en grej som vi gör då och då. Sen kan det vara för att jag skäms också. En tjej ska väl inte hålla på såhär? But then again, jag är ingen riktig tjej heller. Jag är en i kill-gänget och jag tror att det hjälper mig en hel del att få killar jag vill ha för jag vet hur de flesta fungerar.
Sen blir nästan alla imponerade av att jag är en databrud och dom tycker det är så sjukt charmigt och sött när jag börjar prata om datorer, dom ser mig som en femåring som precis lärt sig cykla utan stödhjulen, så dom sitter där och apploderar och ger en beröm. Kanske till och med frågar frågor som dom själva vet svaret på, bara för att jag ska få känna mig speciell. Hemligheten är bara det att jag vet att dom gör sånt och jag spelar med för lekens skull.

Kanske är jag en sån där brud som ska gå genom livet utan riktig kärlek och bara killar i ett led som jag avverkar och använder tills jag tröttnat på dom.
Menar, jag hade en skitsnygg kille, asbra på alla sätt, gemensamma intressen, han var inte som de andra i mitt liv och jag kände pirr i magen varenda gång jag träffade honom, fast vi hade haft sex flera gånger innan, men ändå så hittade jag ett sätt att sabotera det på. Bara för en bad guy som var spännande och behandlade mig som en hög med skit..
Kan iallafall säga att det inte går långt mellan timmarna då mina tankar slår över till honom faktiskt. Dels för skammen hur jag hanterade situationen och dels för att.. ja, jag saknar honom.

Imorse avled min älskade farmor.
Allt som ekar i mitt huvud är det hon sa till pappa innan han åkte hem från skåne.
Sakna mig inte allt för mycket, för jag kommer alltid att vara vid eran sida och vaka över er.
Det går inte att beskriva med ord hur mycket hon betydde för mig, för hon var den mest fantastiska person jag har mött i hela mitt liv och utan henne hade jag inte vart den personen jag är idag.
Och jag önskar att hon fått mer tid i livet så hon kunde mött de personer som håller mig uppe om dagarna. Eller ja, en person kanske egentligen och det är ju Emeliè. Men jag ville så gärna att hon skulle mött min framtida man, se mina framtida barn, se hur jag klarar mig genom livet. Jag önskar så mycket att hon kunde fått mer tid i livet för jag lovade henne att berätta hur mitt kärleksliv var (hon älskade att höra om mitt kärleksliv och mina äventyr rent generellt, och hon älskade speciellt att höra vad som rör sig runt i mitt huvud).

Nu undrar jag bara när vi ska åka dit.

Det var mina sista ord i senaste inlägget, och tro det eller ej (!) så ordnade sig det med honom. Jag fick veta vad det var som hade ändrats tvärt och ja.. Allt är bra nu. Fattar inte hur världen funkar ibland, och det är väl lika bra det.
Skulle skriva vad det var som vart fel om det inte är tystnadsplikt, s'atteh..... Och så orkar jag inte helt enkelt. Nu låter vi det vara och slutar jinxa allt runtom mig.

Pappa har inte kommit hem idag iaf, vi vet inte när han ska komma hem från Ystad och det gör nog inte han heller. Men tänker inte direkt tjata på honom om att komma hem för han får vara där så länge han vill. Det handlar ju förfan om farmor.

I förrgår bad jag för första gången till Gud sen min mormor dog, i hopp om att kanske få någon sorts respons. Jag vet inte egentligen vad jag förväntade mig av en bön, men eftersom jag hört massa coola saker av tex Markan så gav jag det ett försök.

Jag bad för min farmor som ligger döendes i en sjukhussäng, jag bad för att mitt kärleksliv skulle ordna sig med en viss person, jag bad om styrka och vägledning inom mitt arbetsliv.

En dag senare ringer pappa och säger att dom har slutat ge dropp till farmor och hon kommer förmodligen dö inom tre-fyra dagar, precis som mormor när hon var utan dropp och bara fick morfin. Sen går jag ut på krogen för att få ha lite kul och tänka lite på annat, så träffar jag honom och allting börjar bra, det går som på räls men helt plötsligt så är det något som ändras och det blir tvärtom. Det går inte bra, det blir missförstånd på missförstånd och jag åkte hem med Emeliè fast det var planerat annat. Jag flippar ur och vill inte prata om det.

Så gör jag något dumt (kanske ni tycker) och smsar Alex och kastar allt som finns i mig på honom och han ringer upp. Jag fortsätter ordbajsa allt som pågår i mitt huvud, och vi bestämmer möte så jag kan få någon sorts stöd. Han förstår fortfarande vad det handlar om då han själv vart där jag är.

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska tycka eller skriva eller känna ens. Nu låter jag allt vara tills det ordnar sig av sig självt.

Ni som känner mig och Ni som läser min blogg vet att jag har väldigt få negativa egenskaper, och jag är snygg bäst och vackrast. Eller hur?

Ändå så har jag en liten svaghet just nu som jag tänkte berätta för er om.
Jag har väldigt svårt för att förstå att människor i min omgivning, vänner som ovänner, inte är som mig personlighetsvis och via tankesätt. Jag vet att folk inte har samma höga självförtroende som jag har, och jag vet att folk har svårare att göra vissa saker än vad jag har, men problemet är att jag förstår det inte.

Det är väldigt simpelt i mitt huvud. Vill jag göra något så gör jag det. Vill jag ha på mig något som inte alls är moderiktigt så har jag det.
Till exempel: En del av mina vänner sitter på krogen vid ett bord och säger "gud vad han/hon är snygg" och sen gör dom inte mer åt det, utan sitter och fantiserar om vad han/hon skulle vilja göra för att få kontakt med denne. Om det var jag som satt där och sa den kommentaren så hade jag därefter gått fram och sagt hej eller försökt få dennes uppmärksamhet. Konstigare än så är det inte, och det är så himla enkelt för mig så jag förstår inte ibland varför ingen annan kan göra så som jag gör.

Ibland så känner jag bara att det är så fel att folk gör så, inte vågar ta chanser. Det värsta som händer är inte att du dör när du går och pratar med en främling, du dör inte om du har på dig ett knallorange linne publikt.

Det här problemet och svagheten jag har märker jag i andra fall också. Som när jag ska hjälpa någon med datorer.. Och jag berättar hur dom ska göra och ändå så frågar dom "hur?".... Då brister det i mitt humör, för i mitt huvud så är det så jävla enkelt som det kan bli! Jag förstår inte  varför dom inte ser det jag ser, och gör det jag gör. Antar att det är något jag får jobba på, att ha lite mer tålamod och förståelse för mina vänner och inte ta det personligt när dom inte förstår en sak som jag förstår direkt.

Vet inte om jag sagt det i bloggen men varje söndag har jag börjat gå i kyrkan, Lifecenter.

När jag gick in där för första gången för någon vecka sen så kände jag att "detta är ju lamt, men varför inte ge det en chans".
Så jag satte mig med mina vänner på en rad och lyssnade på musiken som spelades i början (inte riktig kyrkomusik utan riktig rock n roll musik) och tänkte "det här kan funka". Sen börjar bandet spela och sjunger psalmer eller lovsånger och jag kände hur allting bara lättade från mina axlar.

Den senaste tiden har det vart kaka på kaka och jag har verkligen tryckts ner och mått så dåligt som jag aldrig gjort tidigare, men efter att jag börjat gå till Lifecenter varje söndag så har allting lättat och jag känner mig gladare och mina bekymmer har blivit mindre. Vet inte om man ska tacka en högre makt för att problemen och bekymmren har blivit mindre eller om man ska tacka medecinen och tekniken som vi människan har uppfunnit, men något hände iallafall.

Jag är inte superkristen, eller ens kristen (jag vet inte än), men ända sen jag klev in i kyrkan och sjöng med i sångerna så känns allting bättre och jag har fått hoppet åter.


Men igår när jag var i kyrkan så slog en tanke mig. Gud gjorde ett betydligt stort misstag när han skapade Chuck Norris.

Jag var på väg mot en bättre väg i mitt liv, jag såg ljuset i slutet av tunneln, och var beredd på förändringar.

Men ljuset i tunneln slocknade och hoppet om en ljusare tid puttade ner mig i ett svart hål, utan botten. Jag föll, och jag fortsätter att fumla runt i mörkret. Jag är totalt vilse. Jag vet inte vart jag är på väg, vilken väg jag ska gå, för vilken väg är den rätta när man inte ser något ljus i korsningen jag står vid?
Jag trodde att allt skulle bli bättre när något jag inte väntade mig hände och det var det enda jag ville ha och inte kunde sluta åtrå, men jag hade fel för det kom med mer problem än vad jag tänkte mig.

Det finns bara en person jag kan prata med, för han förstår mig och hur jag mår, och han vet hur det här är för han har själv vart där. Men det är samma person som bedrog mig och krossade mitt hjärta något otroligt, två gånger om. Det gör att jag blir kluven på grund av den sorg jag känner när jag tänker på honom, samtidigt som jag känner en väldigt konstig känsla varje gång han smsar mig och varje gång jag ser honom.
De som läser det här måste tro att jag är knäpp i huvudet som fortfarande har kontakt med honom, trots den illska och ledsamhet jag känner för honom, men det är inte så knäppt när man är i min situation och det bara är han som förstår och som jag kan prata med.

De som läser det här tror säkert att jag kan prata med dom, eftersom de är mina vänner, men det är fel för ni har ingen aning om vad det är jag har bakom min mask, och om ni fick reda på vad jag döljer så skulle ni ändå inte förstå. Ni skulle förmodligen komma med förslag på hur jag ska hantera situationen, vad som bör sägas och göras. Men ni vet inte hur det är, och ni kan inte komma med något förslag alls på hur jag ska hantera situationen.

Det enda jag vill är att ha hans stöd och lyssnar-öra, och möjligen en famn att känna mig trygg i för en enda sekund.
Jag har kommit över honom, jag känner inte behovet att kasta mig i hans famn igen som jag gjort tidigare, jag känner bara behovet att ha han kvar i mitt liv då han är den enda som förstår mig.

Okej, i fredags så träffade jag ju Alex i Vasa när jag var där med Kullis, Oskar, Ceder, Masse osv.
Det var jobbigt. En del av mig vill kasta mig i hans famn och säga att allt är glömt, när en annan del av mig skriker "NEJ, han har redan sårat dig, låt han vara!". Jag känner mig så kluven när hjärtat och hjärnan säger emot varandra.
Sen börjar jag analysera hela situationen, vilket tar evigheter för att alla tankar rusar runt. Först tänker jag att jag saknar honom, men så fort den tanken dyker upp så slår det mig att det är inte han jag saknar utan det är hur han fick mig att känna som jag saknar. För nu känner jag mig ensam, övergiven och bedragen. Vilket jag har full rätt till, och då känns det enklare att bara gå tillbaka till Alex, för jag vet hur han är och jag vet vart jag har honom. Eller egentligen vet jag väl inte vart jag har honom då han var otrogen mot mig flera gånger, men jag visste hur jag kände när han var runt mig.

Har jag kommit över honom? Till en stor del. Det är bara känslan jag saknar.
Problemet är bara illskan jag känner för honom, och jag måste släppa taget om den illskan för den håller mig kvar hos honom i tankarna. Ofta innan jag somnar så tänker jag ut olika sätt som jag kan såra honom på, så som han sårade mig, men jag har ingenting att komma med. För han är en sån person som inte bryr sig om nånting i princip (vilket var det som fick mig att falla för honom från början) och han bryr sig nog ännu mindre om mig än om omvärlden. Så slutsatsen är att jag har ingenting att komma med för han känner förmodligen ingenting för mig.
Men, jag tror att jag fick fram en reaktion iaf när han var vid oss i Vasa när jag kysste en kille. Jag kände hur han tittade och sen kommentaren efter jag berättade om ryktena om mig (att jag är lesbisk) och han säger "ja, men du kysste väl honom?". Jag vet inte alls hur jag ska tolka det där. Kände han sig sårad? Kände han svartsjuka? Jag har absolut ingen aning, men jag hoppas det gjorde ont.

Nu ska jag väcka bakfulla mamma och så ska vi fara in mot staden. Vi hörs sen, var bara tvungen o få ur mig några tankar så jag slipper brottas i huvudet idag.

Jag ber för att min farmor ska må bättre. Jag verkligen ber. Till Gud. Det är allt jag ber om, det är allt jag vill.

Jag drömde om hundar i burar och alex som opererat sig och han försökte hitta mig och jag försökte fly gång på gång. Men han hittade mig när jag försökta simma över till en ö eller liknande och simmade ikapp mig och fångade mig.
Jag känner fortfarande hur arg jag var i drömmen på honom (as irl) och jag vart bara mer och mer arg på honom när han hittade mig och bar mig i sin famn upp på land, sedan säger han något vilket jag inte kommer ihåg helt utan minns bara att han säger "håll i dig hårt" och jag klamrar mig fast och en otroligt stark vind kommer och försöker blåsa omkull oss, och jag ville ju inte i vattnet igen för jag var kall och frös.
När vindarna slutat blåsa så sätter han ner mig och så ser jag hur han sträcker ut sin hand mot mig som för att ge en gest åt mig att ta den för att göra allting bra igen, men istället så skriker jag åt honom och berättar hur mycket han har sårat mig och allt jag känner bara flyger ur mig och han vänder sig om och säger förlåt, sedan går han därifrån och låter mig vara.

En tyngd släpptes från mina axlar, och jag kände mig så lättad. Sen vaknade jag.

jag minns när vi möttes, helt sjuk hur det gick
Kärleken brann och den var starkare än någonsin
dessa månader, jag minns knappt någonting
men jag minns hur vi älskade, jag minns hur vi var
jag minns hur vi brydde oss, jag minns allt det bra
Men problemet dom kom och trots att kärleken var stark
så var den också svår
och allt du ser i horisonten inte alltid det du får
av olika skäl gick allt sönder till slut
Jag sa vad jag kände sen checkade jag ut.

så, lite closure, som behövdes.

ibland är något man inte väntar sig det enda man vill ha och inte kan sluta åtrå.

btw så är det slut mellan mig och Alex. Han var otrogen och jag hanterar inte sånt.

Stå ut med stavfel och skiten, för nu skriver jag bara innan jag glömmer allt.

Jag har rest fram i tiden i min dröm och jag vet att det är två år framåt och jag och Alex är inte tillsammans längre.
Drömmen börjar i ett hus, med två våningar, som jag och Alex var mycket i förut fick jag känslan av, för jag visste exakt vart och vad alla rummen låg/var. Men den här gången när jag återbesökte huset så var det inga där som jag kände igen, det var nytt folk men dom välkomnade mig. Allting var som ett kollektiv. Det var bland annat två tjejer där som var väldigt trevliga. Jag tror dom tjejerna var killarnas assistenter, för det kom fram senare att killarna hade ett eget rockband. Under hela min tid i huset med rockbandet så försökte jag kolla diskret efter Alex, försökte spana in killarna med lockigt hår extra mycket, men jag såg aldrig deras ansikten klart och jag förstod då att det var inte alex.

Men senare i drömmen, när jag hade gett upp hoppet om att hitta honom (för jag kom att tänka på att han förmodligen inte är kvar i västerås. stupid me att tro så). Men sen när jag och Emeliè hjälpte en gammal dam över den isiga biten i skejtparken med hennes rullator så kommer vi in i gallerian, och Emeliè förvandlas till min mamma, med en barnvagn, för det är min tredje bebis bror som vi har gått runt med. Vi går in i gallerian, och jag snubblar över trappstegen så jag ramlar pladask på marken, och precis när jag tittar upp så ser jag Alex genom ett fönster i en affär, han var på väg ut och så fort han är utanför dörren så är jag så rädd att han ska försvinna igen, att han itne ska höra mig så jag ropar larvigt glatt "Alex!!" och han tittar på mig. Han har en vit hood tröja på sig och vanliga jeans. Hans hår såg annorlunda ut.

Han ler mot mig och säger "Men heej, det var länge sen". Han är glad att se mig, men inte alltför glad, för det har ju gått två år trots allt. Men jag minns när jag ropade hans namn att jag tänkte "fan vad äre för dag? är det framtid eller nutid" men Alex reaktion förklarade gott och väl att det var framtiden, för han gav mig konstiga vibbar. Jag fick ingen kram när vi träffats, utan han frågar rakt ut "så vart har du varit på senaste?" jag säger att jag har vart i london (tydligen så åkte jag aldrig med honom?), amsterdam paris new york, och medans jag säger de städerna så är det som att jag får flashbacks i huvudet, minnen av att jag har vart där, så jag ljög uppenbarligen inte. Han ler mot mig och nickar efter jag berättat så jag spinner vidare konversationen (med känslan av "vad fan har jag gjort, jag vill j uvara med honom, varför tog det slut") och jag säger till honom "förväntade mig inte att se dig kvar här i västerås, hehe" han blir smånervös när jag tar ett steg framåt, och en tjej kommer fram och ställer sig bredvid honom. Hon ser ut som om hon precis kommit hem från hollywood. Stora solglasögon, en scraf och exklusiva kläder. Hon säger inte ett ord men jag vet att det är hans nya tjej och mitt hjärta brister i tusen bitar. Alex småler som för att säga förlåt, sen går dom två iväg och jag vaknar.

På senare tid har jag känt mig tung i sinnet och huvudet, och är ofta arg och irriterad. Jag har inte mått bra av det här.
Och oavsett hur svårt det än är att erkänna för mig själv, och er läsare, så mår jag nog inte så bra som jag alltid trott. I mina och i andras ögon så har jag alltid varit glad och en rakt igenom optimist, men jag börjar betvivla det hos mig själv nu. För jag mår inte bra i psyket och jag dränker det i alkohol för jag har intalat mig själv att alkohol löser problem. Det dämpar åtminstone det som tynger mig. Men nu när jag har druckit alkohol på senaste så har det inte dämpat, utan förstärkt det som är i mitt huvud, vilket gör mig aggressiv och ledsen och arg. Och det är inte bara när jag dricker alkohol som jag blir sådär, det har börjat komma när jag är nykter också. Jag kan ha en vanlig konversation med min bror och han säger fel sak och jag flippar totalt. Jag känner hur jag vill skrika rakt ut på honom om ingenting, och jag känner hur jag vill gå ut och leta på en ännu svagare person än mig och spöa skiten ur den personen. Men jag gör ingenting, mer än att sitta tyst och ta emot det han sagt och förvarar det långt och djupt i mig.
När jag får såna här tankar och känslor så känner jag hur det bubblar i mig, jag skakar ibland av ilska, och det läskiga är att jag inte vet varför jag mår såhär.

Mina vänner, jag orkar inte längre. Jag vill inte må såhär, och det är ingenting som man bara stänger av eller ignorerar, för det funkar inte längre. Det går inte att ignorera och jag vet inte hur illa det egentligen är. Jag vet inte hur mycket alkoholen har förstört mitt sinne och Rebecca. Jag vet inte om det går att reparera eller få bort, för risken finns ju att det stannar kvar och att jag aldrig kommer bli så som jag var förut, innan allt vart kaos i mitt huvud.
Over and Out.

Egentligen så vet jag inte ens varför jag fortfarande försöker hålla kvar Alex i mitt liv, när det är så svårt! Vi skulle ha träffats idag och umgåtts men efter att ha sagt typ två meningar till varandra på msn så märker jag att han är inte i form för det. Anledningen kanske man inte ska skriva här, då den här bloggen är officiell. Vet bara inte hur mycket mer jag orkar försöka och kämpa för att hålla kvar den lilla vänskap vi har..

Kändes iaf skönt att prata med honom i tisdags över telefon. Vi pratade nästan en hel timme medans jag satt på tåget hem från Stockholm, och vi pratade om allt möjligt och jag kände mig skitglad. Sen kom det ju fram att han var pratglad över en speciell anledning.. Då vart det lite obehagligt. Att han bara kan prata sådär med mig när han är annorlunda.

Känns som att det var ett tag sen jag skrev i min blogg.. och det har ju sina anledningar.
Men jag tänker inte skriva om hur min dag har varit, vad jag har gjort etc etc.
För jag tänker inte skriva om någonting egentligen, jag tänkte bara säga "Hej allt är bra, jag lever och jag är bra"

Okej ger er lite mer att suga på tills nästa gång.

jag har ingenting att vakna för på mornarna, jag sover bort mina dagar och jag har ingen självkontroll längre. Och precis för kanske någon minut sen så verkligen kände jag hur mitt självförtroende sjönk något brutalt. Endast för att jag kollade igenom min bilddagbok på nyligen upplagda bilder, tanken var "varför i helvete la jag upp dom här bilderna?!" och sen känslan "du vet att du inte har något att se fram emot på dagarna, så varför ens försöka"

Något åt det hållet, där står jag just nu. Antar att det bara är en svacka, som i berg och dal banor, där vagnen åker ner fort som fan och man skriker för man vet inte vad som kommer efteråt, men när nerförsbacken är avklarad så åker du upp och du känner solen mot dina kinder och allting ordnade sig.

Jag längtar tills solen rör mina kinder igen och jag hoppas det är snart. Framförallt så hoppas jag att jag kommer få den där pushen som jag och Markan snackade om tidigare idag. Behöver verkligen någonting att gå upp för på mornarna, även om det är den minsta sak som att jag ska upp till jobbet, eller motionera med musik i lurarna, eller känslan av att idag kommer jag att få träffa den personen. Något liknande. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu, är förmodligen bara trött yra jag har då jag inte ska sova ikväll och inte imorgon för att ställa framåt dygnet och jag får tillbaka rytmen i livet. Sen kan jag börja motionera igen, kanske till och med springa. Sen tar jag och äter rätt och försöker få allting på en bra sida istället för en dålig.

Jag var hos kuratorn idag. Vi pratade mycket om tillit och lögner. Och osäkerhet.

I hela mitt liv har jag fått höra av pappa att jag är guld värd, att jag är oersättlig och att han aldrig skulle göra något som sårar mig medvetet.  Varje gång så litar jag på honom och tar det han säger för det de är. Varje gång så blir jag besviken, sårad och förvirrad.

En kurator är inget som en psykolog eller en psykiatriker. En kurator är en sådan som lyssnar. Hon ger ingen speciell hjälp, för ofta när man går till en kurator så har man svaren i sig men man vill på ett sätt se klarare i den situationen som man befinner sig i, eller  det man vill prata om. En kurator har ingen speciell utbildning eller kan inte ta hand om personer som till exempel behöver speciell hjälp. Som de som är själv destruktiva eller dom som har mer allvarliga skador i sitt huvud.

En pappa är den enda mannen man ska kunna lita på i sitt liv, det är den sista mannen som sårar en och det är den enda mannen som alltid kommer finnas kvar när dom andra inte gör det.
En pappa ska älska dig för den du är och för den du kommer att bli, och stötta dig i dina beslut i livet.
En pappa ...

Varför fortsätter jag envisas om hur en pappa ska vara. Ni vet hur en pappa ska vara. Jag vet hur en pappa ska vara.
Det som gör mig osäker är.. Inte hans kärlek för mig, men.. Det han säger till mig. Han ska aldrig såra mig, han ska alltid finnas där. Vad gör jag när han inte är det? Sårat mig har han, djupt.

Han har gjort sig opålitlig. Han har gjort sina ord till luft, likaså sina löften. Han har gjort att jag känner mig som brons istället för guld. Ingenting istället för allt.
Jag vet att jag är hans allt, hans ljus i mörkret, men det är svårt att ta hans ord för det dom är när han bevisar raka motsatsen.

Är jag oersättlig, guld värd och den enda Rebecca han någonsin vill ha? Är jag en besvikelse för honom, borde jag vara någon annan än den jag är för att han ska mena det han säger? Är jag den Rebecca han hoppades på att jag skulle bli.