I förrgår bad jag för första gången till Gud sen min mormor dog, i hopp om att kanske få någon sorts respons. Jag vet inte egentligen vad jag förväntade mig av en bön, men eftersom jag hört massa coola saker av tex Markan så gav jag det ett försök.

Jag bad för min farmor som ligger döendes i en sjukhussäng, jag bad för att mitt kärleksliv skulle ordna sig med en viss person, jag bad om styrka och vägledning inom mitt arbetsliv.

En dag senare ringer pappa och säger att dom har slutat ge dropp till farmor och hon kommer förmodligen dö inom tre-fyra dagar, precis som mormor när hon var utan dropp och bara fick morfin. Sen går jag ut på krogen för att få ha lite kul och tänka lite på annat, så träffar jag honom och allting börjar bra, det går som på räls men helt plötsligt så är det något som ändras och det blir tvärtom. Det går inte bra, det blir missförstånd på missförstånd och jag åkte hem med Emeliè fast det var planerat annat. Jag flippar ur och vill inte prata om det.

Så gör jag något dumt (kanske ni tycker) och smsar Alex och kastar allt som finns i mig på honom och han ringer upp. Jag fortsätter ordbajsa allt som pågår i mitt huvud, och vi bestämmer möte så jag kan få någon sorts stöd. Han förstår fortfarande vad det handlar om då han själv vart där jag är.

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska tycka eller skriva eller känna ens. Nu låter jag allt vara tills det ordnar sig av sig självt.