Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men jag finner inga ord konstigt nog. Hoppas man får lite inspiration imorgon på min och Emeliès promenad. Kanske blir lite visare för varje promenad vi tar?

Sen får jag smått lite panik för jag börjar förstå att folk håller på och försvinner ur mitt liv just nu. Farmor, Han, Alex.. Vem står på tur?
Nu kanske till något vettigt.

---

Jag vill alltid ha det jag inte kan få.
Det har speciellt vart om killar i mitt liv, och jag tror det är därför jag har avverkat så många förhållanden de senaste åren. Jag sitter och suktar efter en kille, åtrår honom och vill ha honom. Sen när jag väl får hans kontakt, hans blick möter min och vi börjar få en relation, vi har sex och inleder ett förhållande och jag är nu en del av hans liv, så vill jag inte ha honom längre.
Och det är förmodligen för att jag från första början inte ens har haft riktiga kärlekskänslor för honom utan bara vart sexuellt attraherad av hans kropp och hans sätt att vara. Jag måste nog erkänna att jag är nog lite förälskad i jakten på honom också. Killar jag ser på krogen eller stan (osv) som verkar angelägna om att få mig, eller helt enkelt ger mig känslan av att "han är för enkel att få" har aldrig intresserat mig, för att det finns ingen lek eller jakt där. Det kan gälla vem som helst, och oftast så är de killarna riktigt bra killar också. Stabila och har det klart för sig vart dom är och vart dom ska.
Men när det kommer till killar som jag måste ha så går jag in i leken för att få honom, och det hela tar start så känner jag den där kärlekskänslan och jag kommer på mig själv med att inte veta om det är äkta eller inte. Och hela den där känslan gör det så sjukt svårt för mig att hitta någon. Ibland är det lätt, för känslan försvinner efter den sexuella akten och jag har kommit hem.

Därför berättar jag sällan om killar jag precis träffat och sånt, för jag vet inte ens om det är äkta eller bara en grej som vi gör då och då. Sen kan det vara för att jag skäms också. En tjej ska väl inte hålla på såhär? But then again, jag är ingen riktig tjej heller. Jag är en i kill-gänget och jag tror att det hjälper mig en hel del att få killar jag vill ha för jag vet hur de flesta fungerar.
Sen blir nästan alla imponerade av att jag är en databrud och dom tycker det är så sjukt charmigt och sött när jag börjar prata om datorer, dom ser mig som en femåring som precis lärt sig cykla utan stödhjulen, så dom sitter där och apploderar och ger en beröm. Kanske till och med frågar frågor som dom själva vet svaret på, bara för att jag ska få känna mig speciell. Hemligheten är bara det att jag vet att dom gör sånt och jag spelar med för lekens skull.

Kanske är jag en sån där brud som ska gå genom livet utan riktig kärlek och bara killar i ett led som jag avverkar och använder tills jag tröttnat på dom.
Menar, jag hade en skitsnygg kille, asbra på alla sätt, gemensamma intressen, han var inte som de andra i mitt liv och jag kände pirr i magen varenda gång jag träffade honom, fast vi hade haft sex flera gånger innan, men ändå så hittade jag ett sätt att sabotera det på. Bara för en bad guy som var spännande och behandlade mig som en hög med skit..
Kan iallafall säga att det inte går långt mellan timmarna då mina tankar slår över till honom faktiskt. Dels för skammen hur jag hanterade situationen och dels för att.. ja, jag saknar honom.