På senare tid har jag känt mig tung i sinnet och huvudet, och är ofta arg och irriterad. Jag har inte mått bra av det här.
Och oavsett hur svårt det än är att erkänna för mig själv, och er läsare, så mår jag nog inte så bra som jag alltid trott. I mina och i andras ögon så har jag alltid varit glad och en rakt igenom optimist, men jag börjar betvivla det hos mig själv nu. För jag mår inte bra i psyket och jag dränker det i alkohol för jag har intalat mig själv att alkohol löser problem. Det dämpar åtminstone det som tynger mig. Men nu när jag har druckit alkohol på senaste så har det inte dämpat, utan förstärkt det som är i mitt huvud, vilket gör mig aggressiv och ledsen och arg. Och det är inte bara när jag dricker alkohol som jag blir sådär, det har börjat komma när jag är nykter också. Jag kan ha en vanlig konversation med min bror och han säger fel sak och jag flippar totalt. Jag känner hur jag vill skrika rakt ut på honom om ingenting, och jag känner hur jag vill gå ut och leta på en ännu svagare person än mig och spöa skiten ur den personen. Men jag gör ingenting, mer än att sitta tyst och ta emot det han sagt och förvarar det långt och djupt i mig.
När jag får såna här tankar och känslor så känner jag hur det bubblar i mig, jag skakar ibland av ilska, och det läskiga är att jag inte vet varför jag mår såhär.

Mina vänner, jag orkar inte längre. Jag vill inte må såhär, och det är ingenting som man bara stänger av eller ignorerar, för det funkar inte längre. Det går inte att ignorera och jag vet inte hur illa det egentligen är. Jag vet inte hur mycket alkoholen har förstört mitt sinne och Rebecca. Jag vet inte om det går att reparera eller få bort, för risken finns ju att det stannar kvar och att jag aldrig kommer bli så som jag var förut, innan allt vart kaos i mitt huvud.
Over and Out.