Jag var hos kuratorn idag. Vi pratade mycket om tillit och lögner. Och osäkerhet.

I hela mitt liv har jag fått höra av pappa att jag är guld värd, att jag är oersättlig och att han aldrig skulle göra något som sårar mig medvetet.  Varje gång så litar jag på honom och tar det han säger för det de är. Varje gång så blir jag besviken, sårad och förvirrad.

En kurator är inget som en psykolog eller en psykiatriker. En kurator är en sådan som lyssnar. Hon ger ingen speciell hjälp, för ofta när man går till en kurator så har man svaren i sig men man vill på ett sätt se klarare i den situationen som man befinner sig i, eller  det man vill prata om. En kurator har ingen speciell utbildning eller kan inte ta hand om personer som till exempel behöver speciell hjälp. Som de som är själv destruktiva eller dom som har mer allvarliga skador i sitt huvud.

En pappa är den enda mannen man ska kunna lita på i sitt liv, det är den sista mannen som sårar en och det är den enda mannen som alltid kommer finnas kvar när dom andra inte gör det.
En pappa ska älska dig för den du är och för den du kommer att bli, och stötta dig i dina beslut i livet.
En pappa ...

Varför fortsätter jag envisas om hur en pappa ska vara. Ni vet hur en pappa ska vara. Jag vet hur en pappa ska vara.
Det som gör mig osäker är.. Inte hans kärlek för mig, men.. Det han säger till mig. Han ska aldrig såra mig, han ska alltid finnas där. Vad gör jag när han inte är det? Sårat mig har han, djupt.

Han har gjort sig opålitlig. Han har gjort sina ord till luft, likaså sina löften. Han har gjort att jag känner mig som brons istället för guld. Ingenting istället för allt.
Jag vet att jag är hans allt, hans ljus i mörkret, men det är svårt att ta hans ord för det dom är när han bevisar raka motsatsen.

Är jag oersättlig, guld värd och den enda Rebecca han någonsin vill ha? Är jag en besvikelse för honom, borde jag vara någon annan än den jag är för att han ska mena det han säger? Är jag den Rebecca han hoppades på att jag skulle bli.