Imorse avled min älskade farmor.
Allt som ekar i mitt huvud är det hon sa till pappa innan han åkte hem från skåne.
Sakna mig inte allt för mycket, för jag kommer alltid att vara vid eran sida och vaka över er.
Det går inte att beskriva med ord hur mycket hon betydde för mig, för hon var den mest fantastiska person jag har mött i hela mitt liv och utan henne hade jag inte vart den personen jag är idag.
Och jag önskar att hon fått mer tid i livet så hon kunde mött de personer som håller mig uppe om dagarna. Eller ja, en person kanske egentligen och det är ju Emeliè. Men jag ville så gärna att hon skulle mött min framtida man, se mina framtida barn, se hur jag klarar mig genom livet. Jag önskar så mycket att hon kunde fått mer tid i livet för jag lovade henne att berätta hur mitt kärleksliv var (hon älskade att höra om mitt kärleksliv och mina äventyr rent generellt, och hon älskade speciellt att höra vad som rör sig runt i mitt huvud).

Nu undrar jag bara när vi ska åka dit.