Jag behöver distans. Varje gång någon smsar mig, ringer mig, skriver till mig på msn så känner jag ett stort Nej i mitt huvud, att jag inte vill svara just för att någon kontaktar mig. Det känns så.. Framtvingat. Jag vill ha det på mina egna villkor. Jag kontaktar, inte ni.

Det påminner mig om tidigare förhållanden, där killen pushar mig eller säger mysiga & söta saker till mig och jag vill bara gå åt det andra hållet. Vill han kyssa mig så viker jag undan, vill han gå på bio med mig så säger jag nej, just för att det är hans villkor och inte mina.

Jag känner att jag behöver ta en paus från allt. Jag vill känna kontrollen igen, att det är Jag som bestämmer och inte ni och jag vill känna någonting annat än ett oändligt mörker. Jag vill kunna känna nånting överhuvudtaget, för just nu är alla mina känslor instängda i mig för jag vågar inte låta dom komma fram ifall det blir för mycket och jag kommer kollapsa. Jag tror det är därför som jag känner någon form av panikångest, eller åtminstone ångest, för jag vet inte hur jag mår för jag inte vågar känna efter. Visst har jag några lyckliga korta stunder och några långa arga stunder men dom försvinner så fort jag försöker tänka på dom för att någonting skyddar mig känns det som. Som att mina tankar och känslor är för starka just nu när jag är så svag.

Så jag tar en paus på obestämd tid från att vara social på riktigt, utan den här masken jag har. Nånting är seriöst på gång och jag vill inte bli pressad till att ta tag i något jag inte är beredd att ta tag i än.