Symmetry
2010-08-24 @ 01:41:55
Jag känner mig deprimerad. Trött. Utmätt. Jag är uttråkad. Det är något som saknas, jag känner det alltför väl.
Jag är glad över att det går så bra för mina vänner, med allt. Själv står jag och trampar på samma ställe i evigheter för jag vet inte vad jag vill, eller vart jag ska. Vilken väg bör jag gå, höger eller vänster? Ska jag göra vad som förväntas av mig eller ska jag gå min egen väg. Vilken är min egen väg? Vem är jag menad att bli och att vara. Vem är jag nu? Är jag nöjd med det jag åstadkommit såhär långt? Är jag lycklig?
Jag har en miljon frågor som susar i mitt huvud. Inte bara om vem jag är, vad jag bör göra, utan om allting runtom mig. Helt plötsligt så förstår jag inte hur allting fungerar, vad som är moroten för.. Livet, I guess. Vart hör jag hemma, och varför hör jag hemma där. Jag är vilse och jag ser inte hur jag ska komma härifrån.
Jag hade allt jag kunnat önska mig, och sedan var allting borta. Nej, inte borta, jag tappade det bara och nu vet jag inte hur jag ska få igen det.
Vart är alla midnattspromenader, stunderna under stjärnorna där vi satt och kedjerökte, pratade om allt och var lyckliga. När släpper vardagsångesten greppet om mig och låter mig andas normalt igen, istället för att jag behöver kippa efter andan dag in och dag ut.
För inte så länge sen var jag orädd för allt, jag tog för mig av det som fanns framför mig. Men nu helt plötsligt så ryggar jag tillbaka vid det okända och vill inte ha med det att göra. Jag behöver något nytt, något som stimulerar mig och ger mig en lycklig stund, om än bara för stundens timme.
När något händer mig, något negativt, så tänder jag till, blir arg och agressiv för att provocera. Alla handlingar har konsekvenser, good and bad, och jag vill se något som kanske, KANSKE, får mig att lysa igen. Något som ger mig min morot, ger mig en uppenbarelse och känslan att jag kan gå vart jag vill bara mina fötter följer mig. Det låter så sjukt fult och dumt, men jag söker någonting. Jag vet bara inte vad än. I'll let you know when i get there, and maybe we can meet up.
Jag är glad över att det går så bra för mina vänner, med allt. Själv står jag och trampar på samma ställe i evigheter för jag vet inte vad jag vill, eller vart jag ska. Vilken väg bör jag gå, höger eller vänster? Ska jag göra vad som förväntas av mig eller ska jag gå min egen väg. Vilken är min egen väg? Vem är jag menad att bli och att vara. Vem är jag nu? Är jag nöjd med det jag åstadkommit såhär långt? Är jag lycklig?
Jag har en miljon frågor som susar i mitt huvud. Inte bara om vem jag är, vad jag bör göra, utan om allting runtom mig. Helt plötsligt så förstår jag inte hur allting fungerar, vad som är moroten för.. Livet, I guess. Vart hör jag hemma, och varför hör jag hemma där. Jag är vilse och jag ser inte hur jag ska komma härifrån.
Jag hade allt jag kunnat önska mig, och sedan var allting borta. Nej, inte borta, jag tappade det bara och nu vet jag inte hur jag ska få igen det.
Vart är alla midnattspromenader, stunderna under stjärnorna där vi satt och kedjerökte, pratade om allt och var lyckliga. När släpper vardagsångesten greppet om mig och låter mig andas normalt igen, istället för att jag behöver kippa efter andan dag in och dag ut.
För inte så länge sen var jag orädd för allt, jag tog för mig av det som fanns framför mig. Men nu helt plötsligt så ryggar jag tillbaka vid det okända och vill inte ha med det att göra. Jag behöver något nytt, något som stimulerar mig och ger mig en lycklig stund, om än bara för stundens timme.
När något händer mig, något negativt, så tänder jag till, blir arg och agressiv för att provocera. Alla handlingar har konsekvenser, good and bad, och jag vill se något som kanske, KANSKE, får mig att lysa igen. Något som ger mig min morot, ger mig en uppenbarelse och känslan att jag kan gå vart jag vill bara mina fötter följer mig. Det låter så sjukt fult och dumt, men jag söker någonting. Jag vet bara inte vad än. I'll let you know when i get there, and maybe we can meet up.
Comments
Trackback
