Kanske är det den lilla alkoholen i mig som pratar just nu, men det är ändå bara mina känslor som kommer fram.

Jag har alltid haft svårt att prata om hur jag känner och mår, och när jag väl tar mig "mod" till att göra det så hittar jag väldigt sällan orden för mina känslor och slutar upp frustrerad, irriterad och aningen ledsen om jag ska vara ärlig. Jag vet inte ens hur man börjar prata om hur man mår. Kastar man bara ur sig "jag mår inte bra" och sen låter det ta sin gång?
Under så lång tid har jag vant mig vid att tränga undan mina känslor för att ingen ska se att jag är svag, så att säga. Nu när jag inte längre behöver tränga undan känslorna så får jag inte fram dom riktigt, som att jag tryckt undan dom för mycket för länge.

Hela grejen med att visa att man inte mår bra får mig att må illa ibland för jag kan se framför mig hur mina vänner tassar runt mig "åh, hur mår du Rebecca? Vill du prata om det?" eller att någon ska komma och säga "Kanske behöver du prata med någon proffessionell?".
Vad hjälper det att prata med en proffessionell om jag ändå inte kan få ord till mina känslor. Kan han hitta orden till mina känslor? Starta en gameshow där folk får gissa random ord tills dom hittar rätt. Första pris är att jag mår lite bättre! YAY!

Nej, helst inte.

Och nu befinner jag mig i en sits där jag kan komma tvåa. Visst, jag har vart tvåa förut och då har jag alltid kunnat gå därifrån när jag vill på mina villkor, men den här gången vill jag inte gå för något i världen. Men jag oroar mig som alltid, stressar upp mig för saker som jag inte har någon inverkan på och jag får utslag och ont i magen och blir allmänt fel i huvudet.

Jag hatar att bli nedstämd för jag vet inte hur jag ska göra eller bete mig. Det är då som jag inte vill känna något och gömma mig någonstanns där jag är trygg (vart fan nu det är) men istället hittar jag min väg till flaskan och dricker tills jag ser botten och mår dåligt över hur jag hanterat situationen.

Ta mig inte fel, jag är lycklig, det är jag. Men ibland så bara slår det mig och.. Bäst jag avslutar här för det jag skrivit verkar förmodligen inte vettigt eller logiskt någonstanns ändå. Och nu sitter jag här och undrar om jag gjorde ett rätt val att göra det här inlägget publikt för hela internet att läsa. När ska jag sluta vara rädd för att riva ner murarna jag byggt.