Varför är jag ledsen och aningen deprimerad här hemma? För jag känner en sorts press på mig, att vissa saker förväntas av mig. Det är inte bara hemma jag känner det utan det är när jag är med Jacke till och med.

Den här pressen får mig att känna prestationsångest, att jag inte presterar så som jag borde göra, och det leder till att jag får ångest och tillsut blir jag ledsen och deprimerad. Jag förväntas att jobba/plugga, städa här hemma, vara en perfekt syster, en perfekt flickvän, en perfekt vän. Och allt jag känner är att jag vill lägga av och gå därifrån, så jag gör motsatsen oftast. Jag jobbar/pluggar inte. Jag städar inte. Jag känner obehag eller irritation varje gång någon av mina bröder vill mig något. Jag blir osäker och tappar självförtroendet när jag är med Jacke. Jag blir osocial med mina vänner och vet inte hur jag ska prata eller bete mig runtom dom.

Grejen är att jag vet så väl att jag kan göra allt som förväntas av mig. Jag backar bara för jag vet inte om jag gör det bra eller rätt. Tror säkert att Jacke har märkt det ibland när vi är intima (om man ska vara finkänslig) att jag får prestationsångest ibland. Jag är så oerhört rädd för att göra fel eller säga fel så det slutar med att jag sitter tyst och låter tankarna spinna; Tänk om jag öppnar mig för honom och berättar om min osäkerhet och varför jag behöver fråga saker som han säkert tycker är helfnoskiga, och han börjar skratta åt mig (eller vad som).

Det hjälper inte heller att min hjärna och mina twistade tankar får mig att må ännu sämre. Tänk om han tycker jag är tråkig, dålig, ful eller en tönt. Och det är sånt som jag inte vågar prata om heller för det låter så fel, även om en del av mig tror fullständigt på att det är så han ser mig. Men jag vet att jag måste prata om det här för att mina tankar ska sluta tortera mig, för mest av allt i hela världen så vill jag inte förlora honom.

Hela det här inlägget låter säkert helt fel. Vet inte ens om jag fick fram det jag ville, så nu får det bära eller brista.