Jag är nära ett breakdown just nu. Jag lider med er msn kontakter som kommer till mig för svar på era problem som inte betyder nånting för mig. Tror ni jag har svaret? Tror ni att jag har ett trollspö som jag viftar nonchalant med så försvinner era problem och ni har svar på livets mening? Vad förväntar ni er egentligen av en så trasig människa som mig i detta läge. Jag förstår er inte och jag bryr mig inte. Ni gör mig förbannad. Och inte har ni hyffs ens att fråga hur jag mår utan hoppar direkt till era problem.
"Men nog om mig, hur mår du förresten?"
"Jag hörde att din pappa lämnat er, hur mår din familj? Behöver du nånting?"

Något så simpelt har aldrig ens korsat eran tankegång vad jag förstår, för jag har då aldrig vart med om mer egoistiska och självupptagna personer än vad ni är.

Till er som tror ni är så bra vänner, som lyssnar och bryr er. Ni gör det i fem minuter tills jag har förklarat det klart, ni kramar mig, och går vidare.
"Äh hon tror hon har det jobbigt, men hur mår jag då? Jag är kär i fem personer samtidigt och har sex med en helt annan, JAG HAR DET SVÅRT!!1"
"Shit, jag har en likadan klänning som henne som gick förbi, nu döööör jag."

There is no sense in this world and you are nothing to me, not anymore.
kärlek går ut till Emeliè och Arti och Joel som lyssnar och beter er som riktiga vänner.
Ni andra, ni satte kniven i min rygg och jag såg på när du fick vrida om den.