Grejen är hur jag känner mig dras från de andra i mitt liv, hur jag känner skillnaden känslomässigt. Det är inte att jag förlorar mina vänner irl, utan mer mentalt. Jag har ett helt annorlunda tankesätt än mina vänner och det skrämmer mig för dom finns inte i mina tankar på det sättet. Dom försvinner för dom inte förstår mig på det sätt som jag gör det.

Det känns som att jag är helt mentalt mer utvecklad än mina vänner och därför så glider dom mellan mina fingrar och jag känner mig deprimerad när jag är med några få av dom för jag känner en sorts medkänsla, en spympati för dom. För dom är mindre utvecklade än mig.

Citerar en vän jag hade: Det är som att det bara är jag som hänger med i den riktiga verkligheten medans dom går förbi och inte ser mig.