Jag är såndär som är rädd för att visa känslor, ifall det är för tidigt, eller fel känslor , eller om jag missuppfattat relationen eller liknande. Så jag går runt med det inom mig och väntar på att han säger ngt, eller så låter jag det bara sinas ut i sanden.

Det händer väldigt lätt att jag öppnar munnen och säger ngt som jag inte borde säga, iallafall när man inte är i ett förhållande, eller precis har påbörjat relationen. Men det är bara för att jag föreställer mig varenda sekund som en saga typ när jag är med ngn. Den där kliché romantiken och pussarna under ett träd en fin höstdag, eller en passionerad kyss i spöregnet.

Det som tynger ner mig är att jag är ensam, har svårt att hitta en kille jag kan förlita sig på, och dom jag förlitar mig på har en tendens att försvinna från mitt liv, eller så blir dom frånvarande och det blir spänt.

Nu vet ni.