Nu känner jag mig riktigt dum. Hur kunde jag förvänta mig att han skulle ringa mig? Hur kunde jag ens vänta på att han skulle höra av sig?

Varför sitter jag och ägnar mina tankar åt honom, när jag egentligen inte borde. När jag egentligen inte ens vill det. Varför fortsätter jag försöka få kontakt på ngt plan med honom när han uppenbarligen inte bryr sig?

Jag antar att jag vill ha svar, och på något sätt  se klarare i hela den här situationen. Jag vill veta vad han vill. Jag vill veta varför vi håller på med det här. Jag vill veta om jag är bara en spelpjäs i hans meningslösa spel. Jag vill veta om jag kommer stå och stampa på samma ställe i flera veckor.. fuck that, månader (!) innan han vet om han ska kasta bort spelpjäs Becca eller behålla henne. Och om han behåller mig vad ska han då göra? Vad är nästa steg. Går jag frammåt eller bakåt. Det är hans regler, jag kan inget göra åt det.

FEL! Jag KAN göra något åt det, jag är min egen person. Och en sak ska jag säga dig, och er alla som läser. Jag är för bra för honom, jag är för bra för någon egentligen. Men jag låter killarna visa att dom har något att komma med iaf, vilket ingen hittills har gjort tydligen. Vad är det för  fel på er killar, vad i helvete är ni rädda för?

Jag ska berätta vad jag är rädd för. Jag är rädd för att låta någon komma mig inpå livet, för om dom kommer mig inpå livet så kommer dom mig inpå mina hemligheter och mina bördor som jag dras med varje dag. Och det är inte en lätt resa, det är inte som att sitta på ett gyllene moln och glitter sprutar omkring dig vart du är svävar. Det kan hända att någon gång, kanske 1-2 gånger i månaden om det är en bra månad, så kan vi flyga, vi kan glittra och skina som ingen annan gör. Men inte mer än så, för slappnar man av och tänker lyckliga tankar så kommer det en smäll rakt i ansiktet på dig som säger "Fortsätter du såhär så kommer jag igen". Och det är få som kanske vet vad jag menar med jag och det är jag nöjd med .Hela världen borde få veta samtidigt som inte för alla dömer mig. Alla dömer min familj och vad vi står för. Ytligt är vi en bra familj, en underbar familj. Men innanför är en helt annan dimension, som lätt skrämmer den som kliver innanför skalet.

Och jag bjöd in honom innanför skalet, jag berättade NÄSTAN hela sanningen. De hemska sakerna lämnade jag utanför för  det vill jag inte att någon ska få veta. Och varför gjorde jag detta? Bjuder in en nästan total främling in i den främmande dimensionen? Han bad om det. Han bad mig lita på honom till 100%, och jag sa att jag inte kan det. Men tillslut gav jag med mig. Jag måste ge med mig. Det är för tungt annars. Och sen den kvällen har han knappt snackat med mig. Vilket suger.

Det är där alla känslorna kommer. Varje gång jag öppnar mig för någon, eller är på gränsen till att göra det så har killarna någon sorts radar som säger "shit nu händer det, det blir för seriöst" och sticker. Ni lämnar mig själv, och tänker inte mer på mig. Trots allt så är jag ju Rebecca fucking Edlund. Jag är en överlevare.