Ja alltså sen i lördags blev jag singel igen, och det är jag väll helt okej med jag menar vi var inte tillsammans i 5 år som paret i Sanningens Ögonblick direkt. Jag är bara glad att man kan vara vänner ändå, för han är och var ändå en av dom närmsta vännerna jag har haft så. Det jobbigaste är att sakna hans underbara läppar tbh, och att överhuvudtaget att inte få träffas längre (?).

Men det här inlägget kommer inte handla så mycket om det, för .. jag är fan inte ledsen. Jag kan prata om det öppet med folk om någon frågar, som tex. Peter när vi var hos Alle igår. Och det är inte tabu att fråga mig om vad som hände, är ni nyfikna så gör det, men gör det helst IRL, för  jag är inte mycket för att skriva for the moment, jag gamar mestadels och ser på anime serier så..

Och jag har lovat er att skriva om en av mina största och värsta farhågor och rädslor, så det ska jag väll ta tag i. Annars är jag så dålig på att hålla såna här löften.
Nummer ett på listan av mina största rädslor & farhågor är....

Att vara tillsammans med en kille som jag tycker om och sen behöva vara ifrån den personen en del.
Och detta är just för att när jag var tillsammans med Niklas, så sågs vi så gott som varje dag och var aldrig utan varandra i vardagen om vi inte var i skolan dvs. Men sedan en sommar så var han borta en hel del i Thailand, Egypten, Schackturneringar etc. Och jag vart såklart paranoid (som jag ofta blir i förhållanden där jag inte har en aning om den andres känslor så värst mkt) och jag vart så sjukt rädd att han skulle sluta älska mig för att vi inte sågs så ofta. Och precis som det blev så slutade han älska mig den sommaren, den 7 juli kl 22:27. Och det minns jag för jag tittade upp på klockan när han sa att han inte älskade mig längre, heh.
Så därför vart jag väll aningen "på", iallafall så som jag känner det, med Oscar för att vi inte sågs så ofta och jag vart helt cp för jag täntke att det här kommer gå som Niklas om vi inte ses oftare, men vad skulle jag göra egentligen? Det kostar pengar att åka till sthlm faktiskt, haha.
Och det värsta är ju att jag inte pratar om det heller med någon, som till exempel killen jag är tillsammans med. Om jag gjorde det skulle jag säkert få ett lugnande samtal, eller så skulle han kanske skratta åt mig för jag är löjlig som tänker så, men vilket som skulle lugna mig faktiskt, och det behöver jag i ett förhållande där man inte ses så ofta.

En annan sak jag behöver är bekräftelse, vilket också känns dumt. Jag behöver att killen säger att jag är underbar, att jag är finast i världen, att jag är den bästa etc. Annars blir jag sådär paranoid igen och tänker att snart lämnar han mig och jag blir knäpp och blir för på, skickar sms hela tiden, ska skriva på msn hela tiden och allt.

Sen är det ju så att jag fyller 20 i år och jag har kommit över det här stadiet i ett förhållande där man är gulligull 247 och ska vara på varandra hela tiden och mysa och kyssas vart man än går. Jag har nog aldrig vart den personen, och kommer förmodligen aldrig bli den. Jag är Beccan, hon som är självsäker på sig själv när hon är singel men när hon är i förhållande så behöver hon bekräftelse och kärlek i mängder för att jag ska känna mig bra helt enkelt.
Och grejen är att i ett förhållande så behöver jag inte gulligull för att visa mina känslor, för jag visar det hellre i ord.. eller i min kreativitet. Jag menar, titta bara på min vägg vid sängen. Den är fylld med känslor och smärtor och lycka och kärlek. Alla känslor jag känner finns på min vägg. Det som är synd är att ingen kille någonsinn har .. förtjänat att se mina känslor på det här sättet. Och det är synd. Finns du där ute? Du som får mig att lyfta på benet när vi kysser varandra för första gången? Du som får mig att bli så otroligt lycklig så att alla problem i hela världen försvinner?

Ja ibland undrar jag om jag kommer hitta någon som kan förstå mina behov och få mig att känna mig helt trygg och säker på mig själv och honom. Det återstår att se.