Problemet med mig är att jag är osäker. Jag är delvis osäker på mig själv men samtidigt är jag mest osäker på mina förmågor. Kan jag verkligen hantera ett nätverksjobb på ett bra sätt? Är jag tillräckligt kvalificerad för det?

Sådana frågor rullar i mitt huvud dag in och dag ut, så därför har jag inte sökt ett enda nätverks eller dator relaterat jobb sen jag började på jobbcenter. Nej, för jag har sökt till mcdonalds, burger king, ica maxi etc etc. För jag tycker att det är dom jobb som jag skulle kunna klara av. Patetiskt? Ja. Dumt? Ja.

Och vad är det med mig och analysera allt som händer omkring mig? Jag förstår det inte. Jag drömmer om "David" och direkt så tänker jag "Jag kanske är kär i honom, jag kanske älskar honom" och förståss "Jag drömmer om honom för han var den sista som jag kände mig trygg och säker med, behövd". Och visst, det är sant, jag kände mig behövd, trygg, säker och allt skit som tillhör det här med att ligga i någons armar och ha det varmt och tryggt, hur sjukt det än låter med tanke på att jag haft pojkvän efter "David". 

Sen detta eviga sökande efter den rätta och att blicka tillbaka på ex och föredetta flörtar. Varje jävla gång jag åker förbi sjöhagen så tänker jag på Jonathan som jag dissade för jag tyckte han var en brat men han i själva verket inte alls var det utan en trevlig kille som kämpat för att få en stor tvåa, och lyxiga saker. En kille som mer än gärna hör av sig ibland till mig och vill att jag ska komma hem till honom, erbjuder sig att betala taxi och allt möjligt, bara för att få vara vid min sida. Vad är det för fel på mig? Jag dissar en helt normal kille, som faktiskt gillar mitt sällskap!

Och varför dumpar jag alla killar som jag har vart tillsammans med, och använder den lamaste ursäkten i världen till mina vänner när dom frågar varför jag gör som jag gör. "Jag är fortfarande rädd efter att Niklas dumpade mig och jag var ovetandes". Hellre dumpa eller bli dumpad som det heter, va? Nackdelen är att jag inte vet vad jag missar när jag håller på såhär, och letar, letar, letar efter en ny, det blir något som kan visa sig bli seriöst och jag sticker. Och jag dumpar inte rätt heller, om det finns rätt eller fel, utan jag ignorerar dom ibland i två veckor, eller jag gör det över msn, eller jag gör det över telefon, dumpar och tar tillbaka av sympati, eller så sitter jag och gråter med dom och nästa dag är allt tillbaks till normalt där jag super och festar med mina vänner.

jag är dömd till ett liv i ensamhet, omgiven av massa vänner, men ingen av dom som kan ge mig det en pojkvän kan ge mig.

Problem nummer två är att jag är så jävla kräsen och har en ideal pojkvän i mitt huvud, och vad han har för intressen, ögonfärg, hårfärg, hudfärg, kläder, skostorlek, ALLT. Så det gör det omöjligt för mig att hitta en kille i västerås eller över hela världen faktiskt.

Tänk om jag kände Dave Gahan och han var ungefär 20 år yngre, då skulle jag satsa. Men jag kan inte sitta och tänka på mina livs-idoler och hoppas att något mirakel ska inträffa så jag kan gifta mig med dom. 

Nu är det slutlekt. Nog pratat om dig, nu pratar vi om mig.