Mina motgångar lär mig inte mycket, mer än att jag känner på mig när det är på gång och att jag bör hålla mig undan dom motgångarna. Men det är inte lätt, för jag blir kluven. När det är svårt hemma så vill jag helst bara fly, ut och gå, bara vara för mig själv och rensa tankarna, men jag vill samtidigt inte lämna mamma ensam i hemmet, för då vet jag inte vad som händer. För jag vet att mamma behöver mig, och jag behöver henne, och jag känner att vi är absolut starkare när vi har varandra vid sidan när pappa står och skriker på oss och klandrar oss för att han har det så svårt och mår så dåligt, för hade vi stått ensam mot honom så hade vem som helst stått och stört tjurat och spruta krokodiltårar över lägenheten. Det är bättre att stå två mot en, stå starka och enade, hålla varandra starka och få varandra att känna att det han säger är lögn, det är han som gör det mot sig själv och mot våran familj, det är inte vi. Vi finns för att hjälpa honom, ge han den hjälp som han uppenbarligen inte vill ha, men vi hjälper ändå, för det är så en familj funkar. Vi finns där för varandra även när det är som svårast och det är det som gör oss starka. Alla motgångar vi har mött i den här familjen har gjort oss oerhört starka, och det har gjort mig praktiskt taget immun mot små motgångar som andra får stå ut med. Då talar jag om motgångar som dåliga betyg, mycket plugg, problem med sina vänner/pojkvän och allt annat som "vanligt" folk får stå ut med ibland. 

Jag säger inte att ni inte har rätt att må dåligt över sådant för det får ni hur mycket ni vill, jag säger bara att jag är immun mot dom problemen då jag har ett större problem hemma, min pappa.

Hela natten har jag tänkt att tänk om mamma inte vart hemma när Jack kom hem igår, och det bara var jag och pappa, och han behövde ju skjuts till sjukhuset. Skulle han köra då? Nej för det kunde han inte, verkligen inte. Och ännu mer gå utanför dörren för det vågar han inte "det känns som att alla tittar på mig och dömer mig". Och ja det kan du ge dig fan på att alla gör som vet om vem du egentligen är. Dom dömer dig så hårt att det är inte sant och du förtjänar det, det vet du.

Ibland blir jag så jäkla förbannad när en vän säger "Din pappa är så jäkla cool och rolig, en underbar person" för då kommer jag att tänka på att han är inte så jävla cool som alla tycker, han är inte så underbar som alla tror. Och det är för ni har inte sett det jag har sett. Sprutor med blod, pappa som skriker mitt i natten av smärta, att han kallsvettas och får spasmer och ryckningar som han inte kan kontrollera, hans humör och hans sätt att hota hela våran familj när han är på det här sättet.

Älskar jag min pappa ändå? Ja det gör jag, absolut. Jag älskar honom utav hela mitt hjärta och vill hjälpa honom. Men han vill uppenbarligen inte ge upp detta och vill inte ha hjälp. För så fort mamma har fixat möten, hjälp etc, så går han dit en gång men dom ser han aldrig mer igen. Han har vart på psyk och fårr piller, kom hem och var jätte glad och mådde bättre, men det varade inte längre än 2 dagar.

Mitt liv kan vara en enda stor katastrof, en orkan av ord, och känslor. Men jag står ut. Ni som känner mig vet att jag alltid är glad, jag ler för det mesta och är aldrig ledsen offentligt. Och det är riktigt, för det är inte falskt. Men när man kommer hem kommer osäkerheten för man vet inte hur situationen är hemma, då man vart borta någon timme. Mycket han hända under den timmen kan jag säga. 

Ge mig inte eran sympati, att känna "åh, stackars becca, jag hade ingen aning" för då mår jag sämre av att veta att mina vänner tycker synd om mig. That's it. Och våga inte stå vid min sida när jag har det svårt, om du inte tänker stanna när jag har det lätt. Vågar du inte stå vid min sida så tvingar jag dig inte, för då vill jag inte ha dig i min närhet.