Oh yes indeed.

Jag kan inte direkt neka till att distans gör mig aningen svart, speciellt när han knappt har tid att prata eller nånting.
Han kanske ringde idag, men det var så man knappt hörde vad han sa pga all trafik i bakgrunden så det var jätte värt. Sen när han kommer hem så spelar han.. Svarar korta svar då och då när ett game är slut..

Sen hela grejen med att Joel är svart, just pga sitt förra förhållande, gör mig svart för det får mig att tänka på hur hemskt det måste vart. Tänker inte gå in på detaljer, tror inte det uppskattas att alla läser om vad som hänt direkt. Inte undra på att jag blir svart, hela världen är deprimerande runtom mig, och folk mår helt enkelt inte bra. Jag mår inte bra.

Det börjar bli lite läskigt, faktiskt. Blir osäker och känner att jag har ingen aning om vad som händer honom, vad jag vågar säga eller inte säga för att skrämma iväg honom, trots att vi vart vänner så länge. Jag vet inte alls vad han känner, och jag vet att jag låter som en jävla kärring som måste veta allt och allt om sin man men det är jag inte. Menar bara att det verkar som att min man inte bryr sig om att prata med mig -.- jag är lame och det är säkert överdrivet, men hur ska jag ens veta när vi knappt pratar.
Frågan är då om han är så självsäker på sig själv, och tycker att vi har det bra, så han känner inget behov av att prata med mig, eller om han bara tröttnat på mig och är säker på att jag kommer snart åka hem till honom ändå med tåget. 

Självklart förstår jag om han är trött efter praktiken om dagarna, och att det är därför som han inte vill att jag ska åka hem till honom nu under de närmaste 4 veckorna, då han inte kommer vara något sällskap pga tröttheten. Men jag tycker ändå att man väljer att prata med sin flickvän som finns 1h bort och som han inte träffar ofta, framför att spela dotA.. Ärligt talat så behöver jag inte ännu ett dotA-freak till pojkvän, det har jag redan haft och jag gillade det inte.

Jag vet iallafall hur Sarah kände när Alex hade sin fest och hon saknade Samuel så mycket, och vill vara med honom varje sekund för hon tycker om honom så mycket, men är så osäker för han kanske inte alls känner samma sak. Precis så känner jag just nu, och jag känner mig larvig, även om det är så man beter sig när man är kär. Det är sjukt jobbigt för man vågar inte riktigt säga något heller, just på grund av att verka larvig o dum i huvudet.

Jag är inte dum i huvudet och jag är inte larvig vanligtvis, men varför ska jag behöva bli det nu? Detta är ju sjukt.
Jag saknar oscar..