Jag är en tjej som tar för sig. Vart jag än hamnar så känner jag mig alltid hemma. Okej, kanske inte så hemma att jag går direkt till kylen och kollar vad jag kan äta senare, men så hemma att jag kan vara mig själv helt enkelt.
När vi var hos Tommy på förfest i fredags så behövde vi en vinöppnare till flaskan jag och Emeliè hade med oss. Hon stod och kollade på skåpen och sa "jag kan ju inte bara rota runt", jag tittade tillbaka och började rota runt. Dock hittade vi ingen korköppnare men ni förstår vad jag menar.
Vart jag än hamnar så är jag hemma helt enkelt.

Jag är inte smart, eller intelligent, men jag är nyfiken. Jag vill veta hur saker och ting fungerar. Vad folk tänker och what makes them tick.

Exempel:
På mattelektionen så kom vi till ekvationer, en enkel grej tycker jag. Hade alltid lätt för ekvationer på något sätt. Anyway, så fann jag det urtråkigt och frustrerande ibland. Speciellt i början då jag inte alls fattade varför man använde x, y osv. Jag ville ha en förklaring till vad dom betydde, och varför man valde just det.

Man kan kanske säga att jag fascinerar mig vid historian som ligger bakom såna saker.

Exempel 2:
När jag dejtar någon (eller "umgås") så vill jag alltid veta vad personen tänker och tycker. Jag kan inte stå ut med att vara ovetandes, jag måste veta precis vad som är igång och vad som händer. Och kan jag inte få reda på det, även om jag frågat "vad är vi, vad gör vi" etc och jag inte fått svar, så blir det tråkigt. För det är samma gamla sak. Det händer ingenting och jag är ovetandes om vad fan jag har gett mig in i.

Jag måste alltid ha svar. Jag gillar inte att jag är ovetandes för länge. Och jag vill inte stå på samma ställe och trampa.
Och jag känner mig hemma vart jag än hamnar. Därför är jag bra med människor.

Det som är läskigt ibland är hur jag vet vad jag ska säga till killar jag pratar med, jag vet om jag ska säga "nej det där tycker jag inte om" eller om jag ska tycka precis som dom och lägga till en eller annan personlig kommentar till det han säger mig.

EXEMPEL:
Han: Jag gillar filmen [filmnamn], ruggigt bra!
Jag: Ja jag med, speciellt den här scenen [ordbajs]
Vi pratar om hur bra filmen är och hur bra skådespelet är osv.

ALTERNATIVT:
Han: Jag gillar filmen [filmnamn], ruggigt bra!
Jag: Nej usch den filmen gillade jag verkligen inte [säger ngt negativt igen]
Och en konversation sätter fart och han gillar det faktum att jag inte är på hans sida eller så försöker han övertyga mig om att ge den en andra chans och se den med honom i en snar framtid.

Jag anpassar svaren beroende på personen, det är som att jag scannar av killen och ser i huvudet som en liten film hur han skulle kunna reagera. Och oftast har jag rätt. Det som är läskigt är att jag gör det inte medvetet, det är som en robot som spottar ut dessa svar. Och nu behöver det inte bara vara när han snackar om en film, kan vara om en speciell maträtt, ett musik band, en hemsida etc. You get the point.
Och svarar jag fel, om min scanner har fuckat sig, så försöker jag tappert och desperat rädda mig själv.

EXEMPEL:
Han: Jag gillar filmen [filmnamn], ruggigt bra!
Jag: Nej usch den filmen gillade jag verkligen inte [säger ngt negativt igen]
Han: Varför tycker du det :s det finns inget som är fel i filmen
Jag: Amen okej, den här scenen var väl okej [ordbajs]
Vi fortsätter att ordbajsa om filmen och går vidare mot skådespelare i filmen bla bla.

Allt för att skapa en konversation om ingenting, för att få honom att prata, få honom att känna sig viktig och duktig. Nu får ni inte tro att jag är känslolös och inte har en egen åsikt när det kommer till saker, tro mig, det har jag. Men det är inte alltid jag får ut den innan roboten inom mig tagit kommando. Men det händer att jag säger precis som jag tycker och det är då som dom riktiga konversationerna kommer fram och man riktigt känner en connection och klicket.

Tror ni jag har något att öva på i framtiden, eller något att förtränga?

topic beskriver mitt humör atm väldigt bra. Jag vet inte varför, men jag är arg.

Han kom hem. Efter en hel dag hemifrån. Inte sagt vart han är, han sitter bara vid köksbordet efter att mamma skällt på honom och jag kan säga att det är lugnare än vad jag förväntat mig. Men jag känner hur spänt det är hemma. Och jag vet inte om jag ska bete mig som vanligt eller om jag ska visa hur jag känner. Dvs är besviken och arg för man gör inte såhär. Och jag vet inte om han har skaffat, tagit, ska ta eller what-so-ever.  Frankly my dear, i dont have the strength to care.

Nu ska jag iaf gå på toa och sen spela mer.
Och jag ber om ursäkt för er läsare som hoppades på ett bra och roligt inlägg, men den här dagen och veckan och månaden har inte vart mycket till bra.

Jag kom precis i underfund med att jag vill inte vara hemma när pappa kommer hem. Men samtidigt så vill jag det för jag är nyfiken på vad han har gjort. Men jag vet att mamma kommer att skälla och så kommer dom bråka och om han gjort det onämnbara, eller åtminstone skaffat det, så kommer det bli mer bråk för han kommer att bli mer aggressiv. Och jag vill inte vara hemma när det händer. Jag hoppas bara att Coffe är hemma. Jag har inte nerverna till det, jag orkar inte längre. Jag hoppas verkligen inte han har gjort något dumt.

Igårnatt så verkade pappa lite annorlunda. Betedde sig konstigt, nästan som förut. Han satt vid köksbordet sent på natten och svettades och det verkade som att det bara fanns luft i hans huvud. Som att han var helt lätt, eller tom.
Och nu är han borta. Förmodligen så åkte han mitt i natten. Han är inte på jobbet då han är sjuk. Han svarar inte i mobilen och vi har ingen aning om vart han är. Trots allt så verkar mamma helt lugn, men det kan bero på att hon också är sjuk och inte orkar tänka på det hela. Coffe verkar inte bry sig speciellt men sen har inte han vart så mycket för att visa känslor, så han åkte ner på stan och skulle käka med Masse. Jack vet ingenting, bättre så.

Välkommen till min värld, där varje dag består av oro och rädsla och besvikelse. Varje gång han är försenad och inte är med Coffe på jobbet så tänker man "är han och skaffar igen?". Men nu när han är borta så tänker jag bara "Vad händer sen? Ska jag fly nu, hoppa in i duschen och göra mig klar så snabbt som möjligt och bara dra?"

Men vart har jag och ta vägen egentligen. Hur kan jag lämna mamma om det nu är så som det är. Hur kan jag få Jack att vara borta om det är som det är. Vem kan jag ringa om det går över styr?

Det enda jag vet är att om han har skaffat igen, så märker vi det om några dagar då han blir hemsk.

Nu känner jag mig riktigt dum. Hur kunde jag förvänta mig att han skulle ringa mig? Hur kunde jag ens vänta på att han skulle höra av sig?

Varför sitter jag och ägnar mina tankar åt honom, när jag egentligen inte borde. När jag egentligen inte ens vill det. Varför fortsätter jag försöka få kontakt på ngt plan med honom när han uppenbarligen inte bryr sig?

Jag antar att jag vill ha svar, och på något sätt  se klarare i hela den här situationen. Jag vill veta vad han vill. Jag vill veta varför vi håller på med det här. Jag vill veta om jag är bara en spelpjäs i hans meningslösa spel. Jag vill veta om jag kommer stå och stampa på samma ställe i flera veckor.. fuck that, månader (!) innan han vet om han ska kasta bort spelpjäs Becca eller behålla henne. Och om han behåller mig vad ska han då göra? Vad är nästa steg. Går jag frammåt eller bakåt. Det är hans regler, jag kan inget göra åt det.

FEL! Jag KAN göra något åt det, jag är min egen person. Och en sak ska jag säga dig, och er alla som läser. Jag är för bra för honom, jag är för bra för någon egentligen. Men jag låter killarna visa att dom har något att komma med iaf, vilket ingen hittills har gjort tydligen. Vad är det för  fel på er killar, vad i helvete är ni rädda för?

Jag ska berätta vad jag är rädd för. Jag är rädd för att låta någon komma mig inpå livet, för om dom kommer mig inpå livet så kommer dom mig inpå mina hemligheter och mina bördor som jag dras med varje dag. Och det är inte en lätt resa, det är inte som att sitta på ett gyllene moln och glitter sprutar omkring dig vart du är svävar. Det kan hända att någon gång, kanske 1-2 gånger i månaden om det är en bra månad, så kan vi flyga, vi kan glittra och skina som ingen annan gör. Men inte mer än så, för slappnar man av och tänker lyckliga tankar så kommer det en smäll rakt i ansiktet på dig som säger "Fortsätter du såhär så kommer jag igen". Och det är få som kanske vet vad jag menar med jag och det är jag nöjd med .Hela världen borde få veta samtidigt som inte för alla dömer mig. Alla dömer min familj och vad vi står för. Ytligt är vi en bra familj, en underbar familj. Men innanför är en helt annan dimension, som lätt skrämmer den som kliver innanför skalet.

Och jag bjöd in honom innanför skalet, jag berättade NÄSTAN hela sanningen. De hemska sakerna lämnade jag utanför för  det vill jag inte att någon ska få veta. Och varför gjorde jag detta? Bjuder in en nästan total främling in i den främmande dimensionen? Han bad om det. Han bad mig lita på honom till 100%, och jag sa att jag inte kan det. Men tillslut gav jag med mig. Jag måste ge med mig. Det är för tungt annars. Och sen den kvällen har han knappt snackat med mig. Vilket suger.

Det är där alla känslorna kommer. Varje gång jag öppnar mig för någon, eller är på gränsen till att göra det så har killarna någon sorts radar som säger "shit nu händer det, det blir för seriöst" och sticker. Ni lämnar mig själv, och tänker inte mer på mig. Trots allt så är jag ju Rebecca fucking Edlund. Jag är en överlevare.

Jag är såndär som är rädd för att visa känslor, ifall det är för tidigt, eller fel känslor , eller om jag missuppfattat relationen eller liknande. Så jag går runt med det inom mig och väntar på att han säger ngt, eller så låter jag det bara sinas ut i sanden.

Det händer väldigt lätt att jag öppnar munnen och säger ngt som jag inte borde säga, iallafall när man inte är i ett förhållande, eller precis har påbörjat relationen. Men det är bara för att jag föreställer mig varenda sekund som en saga typ när jag är med ngn. Den där kliché romantiken och pussarna under ett träd en fin höstdag, eller en passionerad kyss i spöregnet.

Det som tynger ner mig är att jag är ensam, har svårt att hitta en kille jag kan förlita sig på, och dom jag förlitar mig på har en tendens att försvinna från mitt liv, eller så blir dom frånvarande och det blir spänt.

Nu vet ni.

Det känns som om jag förlorat något.. eller någon. Gråten i halsen har vart där hela dagen. Frågan är bara vem eller vad jag har förlorat. Kan det vara det onämnbara som är på gång? Eller är det bara själva känslan av att jag är ensam.

Jag behöver någon som kan hålla mig nere på jorden, och som kan möta dessa situationer tillsammans med mig. Någon som kan hantera den här situationen som jag konstant kan hamna i. Någon som kan hantera mig som person, och min familj.

Jag tycker inte att jag är en dålig person, speciellt inte flickvän. Jag är inte den som skapar drama eller är behövande och måste se min pojkvän vareviga sekund. Jag klarar mig utan att se honom ngn dag, och då finns det mer att konversera över.  Jag är den sortens flickvän som är förstående, och inte tar saker alltför seriöst. "Du glömde min födelsedag, so what? Du gottgör det säkert under dagen."

Jag är inte komplicerad, jag säger det jag menar. Självsäker, vet vem jag är, och vill ha kontroll över olika situationer. Killarna får det dom ser, men med så mycket mer under ytan. what's under your clothes, Rebecca?

Anywho. Känslan jag känner är densamma som man får när man blivit dumpad av sin pojkvän. Man känner sig unwanted och otillräcklig. Man börjar fundera på vad som är fel på sig själv. Man börjar undra varför det ska vara så svårt att hitta någon som stannar.
är detta möjligt?

Im done helping you. Du behöver inte mig, du är fri. Jag friar dig från mig själv. Vad jag än gör så slår det tydligen tillbaka till mig, för ingenting är ditt fel, det är ett faktum i din värld. Men det är bara lögn, så sluta skylla ifrån dig dina misstag på andra för det hjälper inte. Och detta med att du ska lämna världen snart så fort "denne" kan klara sig utan dig är bara skit. Det är fegt och det bevisar bara att du inte är stark nog att ta hand om det som är fel utan du väljer den lätta vägen ut och drar.

jag är klar med dig.

Haha, drömde fett kefft inatt. Drömde att en tjej, vars blogg jag läser, ville som fan att jag skulle komma till henne där hon bor och bo med henne och hennes snubbe ett par dagar för hon hade så tråkigt. Så jag åker dit och är med henne och vi hittar på typ sjuka saker och så minns jag typ en dag så var henens snubbe borta och vi gick till hamnen och jag hade tydligen en båt där (???) och när vi kom dit så var Alle där o några fler. Skit skumt.  Anyways, när vi kom tillbaka till hennes lägenhet (som för övrigt var typ tom, vet inte om dom precis flyttat eller nått), så ska jag och hon laga lite mat, och så har vi druckit och jag skojar lite med henne (eller nåt) om att jag är kär i henne eller att jag börjar gilla henne och hon säger "utmana inte ödet, du vet hur jag är ;)" så kysser hon min hals och jag säger "ja justja!" och tar fram djupa tallrikar till soppan.

Asså jag minns drömmen så väl, som om jag verkligen var där, och jag minns hur hon log mot mig . Låter nästan som en jävla kärleksdröm vafan :D Nejmen. Det enda som var lite jobbigt var att jag tänkte konstant "varför beter jag mig såhär?", för jag betedde mig som när jag var 15 med mina vänner. Flum och skojade hela tiden typ, fast det var en blandning mellan den jag är nu och den jag var då. Aja, hon gillade det iaf och jag var tydligen halvt lesbisk.

I fredags nyttjade jag systemet för första gången och det var inte ens till mig själv, men jag var glad ändå för det. Jag bringade lycka till ett par vänner istället, och jag sparade kvittot. Stort moment där.

Sen på eftermiddagen så åkte jag ner på stan igen för att träffa Sarah och vi snackade lite och gick runt och snokade i affärerna. Ett ämne som kom upp var att vi inte vet vilka vi är typ.. Vad våran stil är eller nåt. Samma sak snackade jag med Emeliè om och fan.. Vem är jag?

Det här är jag.
Jag vaknar runt kl 14, startar datorn, gör mitt som att borsta tänderna och gå på toa. Morgon rutiner ni vet. Sen sätter jag mig vid datorn, kollar läget på bilddagboken och bloggkoll, och facebook om jag orkar, lunarstorm med om jag är riktigt hurtig! Sen startar jag wow som vanligt och sitter och spelar smått hela dagen tills det är middag och mamma och pappa är hemma, så jag äter lite sen åter går jag till datorn där jag sitter resten av kvällen om det är något som fångat mitt intresse, annars ligger jag i sängen och myser för mig själv framför tvn tills klockan blir runt 04 (vet inte riktigt för jag brukar höra när vlt droppar ner i brevlådan), och sen somnar jag ngn gång där och vaknar runt kl 14 igen. Fast det är ju lite ändringar om det är en fredag eller lördag för då kan jag ju faktiskt gå ut om nätterna! Om ni förstår vad jag menar.

Jag har ingen ork, ingen inspiration till någonting. Oj glömde väl nämna att jag ibland kollar jobbsidor men hittar aldrig ngt som intresserar mig så jag klickar ner det bara. bra va?

Jag känner lack of discipline, jag är uttråkad dag in och dag ut och jag vet inte ens vem jag är. På internet är det enkelt att hitta på en person att vara med främlingar som aldrig träffat mig, men IRL så är det svårare för mina vänner vet vem jag är och vet hur jag beter mig.

Det larvigaste problemet är ju att jag inte vet vad jag ska ta på mig längre om vi ska ut på krogen eller till ngn fest, för man vill ju känna sig lite mer speciell och uppklädd om man ska ut och dricka och möjligen träffa nya människor, men jag har slut på ideér. Det känns som att jag inte har några kläder alls, bara de jag har på mig när jag sitter vid datorn, dvs mjukisbyxor ett linne och ibland en tjocktröja pga kylan.
Sen vet jag inte ens vad jag ska ha på mig på vardagarna om jag skulle råka lämnga tryggheten i mitt hem och dra mig ner på stan eller hem till ngn. Så det slutar med att jag drar på mig ett par vardagliga jeans och kanske ett linne eller en tshirt.. Så fantasilöst!

Förut vart jag helt inspirerad av reklamerna på tvn med färgglada höstkläder och allt roligt, men inte ens det biter på mig längre utan jag har börjat tänka "nej så kan jag ju inte gå ut, det har ju färg på sig! Allt ska vara grått, vitt och svart" TRÅKIGT helt enkelt. Så kan jag beskriva min klädstil atm, tråkig och alldaglig. Och jag är inte tråkig och alldaglig utan jag är det där svarta fåret i en vit flock av .. kor. Förstår ni? Jag är inte en i mängden, jag är min egen mängd bestående av en enda person och det är mig själv.  Jag är den där unika tjejen, som ofta har koll på läget och vet vart hon står och hur hon ska klä sig nästa dag. Jag är hon som man lätt märker och kommer ihåg.

Hittar ni mitt rätta jag ngnstanns i gatustenen så messa mig, jag kommer dirr.

Länge sen jag skrev något av värde här på min blogg. Men kan väll uppdatera lite på vad jag gjort.

Sist jag skrev fyllde jag 20 år, och det firades med släkt och tårta, senare kom Emeliè och Joel hit till mig och vi började förfesta. Något senare kom Marrelito och Alle, Jonas och Markan sen var vi fullt hus och drog till Konrad! Fick en del fina presenter också av min mamma och pappa, moster osv osv. Något jag inte förväntade mig var att få present från tex Jonas och så, men det är ju alltid kul med överraskningar!

Annars har jag inte gjort så mycket faktiskt. Mestadels hängt här hemma och slappat, sökt lite jobb, och umgåtts med Morgan. Och umgåtts en hel del med Emeliè måste jag ju säga :D Vi har äntligen kommit igång med gym vilket känns otroligt skönt måste jag säga. Och nu har jag träningsvärk i heeeela kroppen, vilket är... mindre skönt.

Nu på lördag är det ju fest också, som de flesta redan vet. Information om festen (om du är bjuden dvs) finns i ett tidigare inlägg. Hör av dig om du är sugen på att komma så får vi snacka om det :)

Och snart, eller.. ja när Alex går att få tag på, så ska jag och han ut och promenera lite, snacka lite som förr i tiden :) Har nämligen bokat möte med honom, haha! Sen ska jag förmodligen kolla på innebandymatch. Problemet är bara att jag inte vet alls hur jag ska gå när jag väl kommer till råby, men det löser sig. Ska fota lite och se hur bra det blir, med tanke på att jag har en digitalkamera och inte en värsting system kamera jävel.

Jag har också köpt en ny bok, SLAM av Nick Hornby. Min favorit författare atm, och om ni undrar vem fasen snubben är så är det han som skrev boken "Om en pojke", som också är en av min och många andras favorit film.

Här följer lite bilder från dagarna som gått, enjoy. (Jag fick också chokladask av Markan, pengar av moster, pengar av morfar och annat. PÖSS)

Grejen är att jag är ingen "ok" tjej, jag är en jävligt bra tjej.

Precis som alla andra har jag haft motgångar i livet, inom familjen, vännerna och pojkvänner. Skillnaden mellan mig och de flesta är att jag har tagit lärdom av de upplevelser jag vart med om och vet hur jag ska hantera olika situationer på bästa sätt. Jag har lärt mit att stänga av känslor när det blir för jobbigt och jag vet när det är dags att låta en ny person in i mitt liv och jag vet när det inte är det. Jag vet när jag kan vara mig själv och rakt på sak, och när det inte passar sig.

Men nu är jag i den här återvändsgränden i mitt liv där jag inte vet hur jag ska bete mig, eller vad jag ska säga. Jag blir osäker, och jag är ingen osäker person, aldrig i livet. Jag är inte rakt på sak utan jag säger saker som man behöver analysera och tänka "vad menar hon egentligen" för att förstå vad jag försöker få fram.

Jag är inte såhär med alla utan med en enda person. Och jag försöker verkligen skärpa mig och ta mig i kragen och sluta vara så nervig och osäker, för det är varken charmigt eller sött. Jag försöker vareviga minut att vara mig själv mer och mer och slappna av, och vet ni vad? Igår så funkade det, jag var mig själv, jag gömde mig inte när jag behövde röka och jag satt inte stel som en kratta i soffan utan jag tog för mig och var avslappnad och det var det bästa som hänt mig, för allt vart så mycket bättre. Allt vart enklare att göra och prata om, och det är sånt som jag gillar. Simplicity helt enkelt.

Nu får vi väll se hur länge detta håller i sig.

Jag är inte den som sviker min familj och vänner. Men det kommer till en gräns, där familjen går före vännerna. Blod är tjockare än vatten, som sagt.
Men det finns också dom som är mina vänner, och som jag klassar som familj. Dom är inget vatten utan dom är blod.
Men jag klassar inte vem som helst av mina vänner som familj, utan det är dom som är där för mig, på samma sätt som jag är där för dom. Det är dom som aldrig sviker.

Nu vet jag inte hur jag ska skriva eller fortsätta det här inlägget, kul va?
Det enda jag kan göra är att säga att jag älskar min familj, det är ni som är mitt blod och mitt hopp i livet. Det är ni som gör mig stark och ger mig en tanke om framtid. Jag finns alltid där för er, oavsett vad det gäller.

Finns det en oskriven regel som säger att man inte får dejta fler än en person, eller är det upp till var och en? Och om man dejtar mer än en kille, ska man berätta det för båda då, så dom kanske börjar kämpa mera för mig? 

Hemlig kille. om Men nog pratat om dig, nu pratar vi om mig:

Okej kolla nu, jag har läst din blogg i en evighet och jag vet vem du är irl osv. Ditt problem är ett problem du innerst inne vet om (som inte är ett problem egentligen, fel tankesätt bara); Du är kär i kärleken. Men samtidigt är inte det allt. Du vill ha det perfekta livet men samtidigt så har du fått hela konceptet i bakfoten. Du tänker att en pojkvän/man/whatever är lösningen på ditt tomrummet du vill fylla. Du kommer inte göra det genom att stressa över det. Du kommer däremot hitta den bästa killen på planeten på ett sätt. Häpna och hör: Älska dig själv, var dig själv, var nöjd med dig själv och sluta fråga dig själv efter varje kille "vad gör jag för fel?" Varför hittar jag inte den rätta? Och du kritiserar dig själv när du inte bör göra det. 
T ex så skriver du att du gjorde slut med en kille för du trodde han var en brat. Tror du att du hade brytt dig om du verkligen verkligen älskade honom? :) Och för att svara på din fråga du ställer till dig själv; "vad är det för fel på mig?" 
Ingenting! "felet" är att du söker en kärlek hos någon som inte finns. Visst ibland kan man hitta någon man tycker om, men det är när du hittar personen då det säger klick på en halv sekund och du skulle inte bry dig om personen i fråga är hjärndöd eller störst bäst och vackrast. Det enda kravet (stora kravet) du kommer ha är att han är din trogna käresta och livskamrat. 
En pojkvän kommer inte förfylla dig på det sättet du tror. Alla känner sig ensamma och förvirrade ibland. Du är 18-19bast? Lev livet! Om du inte vill leva livet ja.. LEV LIVET!!! 
Det största tipset jag kan ge dig är att du kommer få massa "misslyckade" förhållanden om du inte höjer upp dig ett steg och tänker att du klarar dig utan en man, är stolt och självgod. Du kan ha alla dina ideal hur en kille ska vara, att han ska ha storlek 43, bruna ögon, svart hår. (Oj nu beskrev jag mig själv) Men det kommer inte betyda ett skit när du träffar den rätte. 
Anledningen till att jag skriver allt det här är för att jag pallar inte se någon vara så ledsen över något som ska vara vackert. Och ja jag ska vara hemlig och du vet säkert vem jag är. Jag kan säga att du skulle bli helt förvånad av vem jag är av 2 anledningar. Dem kan jag inte heller säga. (Ja det är kul att vara en hemlig kille) 
No man is worth a single tear from a woman, peace out

---

Denna kommentar såg jag idag när jag satt på Jobbcenter, och läste igenom med Coffe och analyserade (som vanligt).
Vill ge lite svar på tal, och på samma gång säga att du behöver inte vara anonym, och jag tycker du har rätt i det du skriver. Skriver i punktform och citerar.

Älska dig själv, var dig själv, var nöjd med dig själv
Jag är mig själv, jag älskar mig själv och jag är nöjd med mig själv.

Anledningen till att jag skriver allt det här är för att jag pallar inte se någon vara så ledsen över något som ska vara vackert.
Jag är inte ledsen, utan jag är mer besviken på mig själv och killar som inte törs ta kontakt med en snygg tjej (alltså jag) för att lära känna henne. Okej alla tycker nog inte jag är snygg, men huvudsaken är att jag själv tycker det och utstrålar självförtroende. För är man nöjd och älskar sig själv så kommer andra älska mig för den jag är.

En pojkvän kommer inte förfylla dig på det sättet du tror. Alla känner sig ensamma och förvirrade ibland. Du är 18-19bast? Lev livet! Om du inte vill leva livet ja.. LEV LIVET!!! 
Har märkt att en pojkvän inte förfyller mig på det sättet jag förväntat mig, med tanke på att alla har ngt jag saknar. Men det kan man inte göra ngt åt om man verkligen älskar någon. För älskar man någon så är det no matter what the differences.
Jag är 19 år, fyller 20, nu har vi det avklarat. Och jag vill leva livet, jag är inte självmordsbenägen och allt skit. Jag älskar livet, livet är en gåva som jag tar väl hand om.

Ditt problem är ett problem du innerst inne vet om (som inte är ett problem egentligen, fel tankesätt bara); Du är kär i kärleken. Men samtidigt är inte det allt. Du vill ha det perfekta livet men samtidigt så har du fått hela konceptet i bakfoten.
Ja, jag är kär i kärleken. Att vilja vara behövd och känna sig älskad. Och det förklarar alla dessa killar i mitt liv och misslyckade förhållanden. Och vem vill inte ha det perfekta livet? Alla vill ha det, men med tiden märker man (då menar jag mig) att det finns inget perfekt liv. Man har det man har och man ska vara glad över att man överhuvudtaget lever.


Jag uppskattar din kommentar och det du skrivit för som sagt, du har helt rätt i det du säger, även om jag inte har den blekaste om vem du är. Och att ha en ideal kille i huvudet är bara trams. Man kan bli kär i vem som helst och man kan inte styra sina känslor. I framtiden vore det kul om du avslöjade vem du är (även om jag säkert vet det), för mina vänner (om du är min vän) behöver aldrig vara anonyma när dom kommer med kritik och åsikter om mig, för jag uppskattar ärlighet och kritik. Det gör mig endast till en bättre människa.

Over to more casual things, ska slinga håret nu, sen ska jag till E och förfesta med henne o hennes syrra Linda, sen ska vi iväg till Alle och partajja.
Annars går jobbcenter bra, jag har fått mina pengar och jag har köpt en del saker, bland annat ett par röda skor, en tunika, och en present till alle. Jag lägger upp bilder på söndag eller imorgon, ska försöka ta med mig kameran ikväll så ni får ta del av min fjortis fylla.
Och jag har inget mer att säga just nu. Förutom att på måndag åker jag till skåne-landet och stannar en vecka så ni kommer inte få höra av mig på ett tag, kul va? Ja. En paus från beccxz0risten. Hare,.

Okej, såhär är det.

Åt nyss middag, som en riktig familj, idag. Det var underbart. Det var underbart av pappa att säga att han ångrar allt han sa igår, och jag märkte hur mycket han skämdes över hur han hade betett sig på eftermiddagen, och han förstod att han hade gjort det väldigt jobbigt för oss genom sina misstag. Och han sa det att han älskar mamma så otroligt mycket, att han vill itne förlora henne, han vill inte förlora oss heller, mig Jack och Coffe, för vi är hans barn hans älskade barn, och han sa att vi var underbara människor, och han vill också bli en underbar människa. Så han sa att han ska verkligen försöka sluta nu.

Jag har aldrig påstått att mitt liv har vart enkelt, för det har ingens liv vart om man tänker efter. Det finns motgångar i varje hörn i ens liv, men man tar sig alltid igenom dom på ett smidigt sätt och tar lärdom av motgångarna.