Det känns som om jag förlorat något.. eller någon. Gråten i halsen har vart där hela dagen. Frågan är bara vem eller vad jag har förlorat. Kan det vara det onämnbara som är på gång? Eller är det bara själva känslan av att jag är ensam.

Jag behöver någon som kan hålla mig nere på jorden, och som kan möta dessa situationer tillsammans med mig. Någon som kan hantera den här situationen som jag konstant kan hamna i. Någon som kan hantera mig som person, och min familj.

Jag tycker inte att jag är en dålig person, speciellt inte flickvän. Jag är inte den som skapar drama eller är behövande och måste se min pojkvän vareviga sekund. Jag klarar mig utan att se honom ngn dag, och då finns det mer att konversera över.  Jag är den sortens flickvän som är förstående, och inte tar saker alltför seriöst. "Du glömde min födelsedag, so what? Du gottgör det säkert under dagen."

Jag är inte komplicerad, jag säger det jag menar. Självsäker, vet vem jag är, och vill ha kontroll över olika situationer. Killarna får det dom ser, men med så mycket mer under ytan. what's under your clothes, Rebecca?

Anywho. Känslan jag känner är densamma som man får när man blivit dumpad av sin pojkvän. Man känner sig unwanted och otillräcklig. Man börjar fundera på vad som är fel på sig själv. Man börjar undra varför det ska vara så svårt att hitta någon som stannar.
är detta möjligt?